Inget pepp idag

I natt äntrade jag en ny dimension av skräck: loopmardrömmar.
Ärligt talat har jag aldrig drömt något liknande eller hört någon berätta något i den här stilen.
Jag har inget egentligt minne av vad drömmarna handlade om, det är bara lite få detaljer.
Det var väldigt vardagligt, inga monster eller skumma platser, men det var liksom inte min värld, eller snarare, det var inte mitt liv. Det var mer som om jag var i en film. Det fanns ingen sammanhängande "drömstory" det var mer som om om olika scener spelades upp gång på gång. Jag har tex ett vagt minne av att jag/någon annan går mot en dörr bärande på nånting (ett spädbarn?) men straxt innan dörren (som är stängd) nås så befinner jag mig kanske en fem meter bort gåendes mot dörren. På ett plan var jag medveten om att det inte var verkligt och att det var fel och det drev mig tokig. Men varje ång jag lyckades klösa mig själv ur en sitution så hamnade jag i en annan loop. Drömmen/drömmarna i sig var inte skrämmande, men loopgrejen gjorde ändå att när Ola skakat mig så ville jag inte somna om.

Så jag var inte pigg i morse och bestämde mig för att ta tunnelbanan. Det är två stationer mellan Kings Cross och Camden, normalt tar det 5min, idag tog det 20. Yey yey...
Vid halv sju började jag och Mara kasta blickar mellan varandra eftersom James inte gjorde en min av att vilja stänga. Runt fem över-tjugo i så stängde vi. Jag tycker det är respektlöst mot oss. Ok om det är massa folk i butiken, men det var det inte.
Ont i fötterna som jag hade så var det tunnelbana hem också. Vid Euston, stationen innan, så meddelar det att tåget inte kommer stanna vid Kings Cross. Hat.

Jag känner mig lite upprörd över den här dagen.
Pratade nyss med Ola som inte heller har det så kul. Han har precis upptäckt att han är beräknad att ha en presentation på 70 min och han hade förberett sig för standarden på 45. Men jag tror på att han klarar det med glans ändå. Han är så bra min Ola.
Han har varit vänlig nog att lämna internetanslutningen hemma. Love.

Appropå love, det som jag tycker är absolut finast med London, och kanske mest fascinerande, är att alla kallar mig "luv" hela tiden. Jag är helt lycklig över det.

Oh, en bra grej till idag. Var en kund som frågade var jag kom ifrån och när jag sa Sverige så utbrast hon att det var hennes favoritland, att vi hade så mycket bra musik och att svenskar är så snygga. Bland favoriterna nämnde hon Crash Diet och då kunde jag skryta med att jag delat busshållplats med en av bandmedlemmarna i flera år. Dock utan attt våga prata med honom. Fast det var innan de blev kända.


The Knife gör mig lycklig. Jag har köpt hårfärg och ska ägna mig åt att bli jättelycklig ikväll.