Den intensiteten som jag hade då saknar jag nu. Det gör mig gammal och trött, det, att jag kan vända mig och se tillbaka och säga "Då var jag flammande! Då var allt på liv och död och livet var mer!" Och jag vet hur jag lovade mig själv och hela världen att jag aldrig skulle gammal, tyst och accepterande. Men världen är mer jämngrå, ljuset inte lika vitt och skuggorna inte längre svarta.
Och jag är gammal nu. Jag är gift (visserligen gifte jag mig rikt och blev hemmafru precis som jag sa, men det visade sig att det inte är så roligt som det lät) och jag har glöggfester för mina grannar och serverar hembakat. Jag ska fylla 26 och jag ska bli moster. Och jag umgås och har kul med människor som är närmare och som inte tycker jag är för ung att hänga med.
Och jag har börjat inse att när man är 30+ så innebär det inte att man är tråkig och har barn och inte festar eller gör galna saker.
Men ändå, fortfarande finns det en brusande känsla hos mig, en längtan uppåt och utåt och bortom. Jag har inte stannat, det finns en trygghet i den vetskapen.
Så läser jag om gamla sorger, om brustna hjärtan, om krigsplaner för dansgolvet, om relationer som började och aldrig rann ut i sanden utan brann upp eller kastades bort, om skvaller över hundra kaffekoppar och tepauser, om fattigdom, inträden och lånade pengar, om hemligheter, parkkvällar och om vem som skulle köpa ut, om bakfyllor, skavsår, växtvärk, överdoser och sönderskuret skin, höstkvällar och sommarnätter, lånade leg och fejkade stämplar och om 1000 planer och jag blir hänförd.
Det är som när man står till anklarna i vattnet vid havet och känner hur sanden flyttas under fötterna. Man har simmat i land, men man står inte stadigt. Det är en påminnelse. Jag hade glömt alla virvlar och strömmar och känslan av att luften inte räcker till.
