Suck.

Men jaja. Nu har jag skaffat lite ångest över diverse grejer på FaceBook.

Ola ringde igen för att berätta att det skulel koma någon med mineralvatten åt honom och att om han inte blev bättre i morgon så tar det honom till läkare. Bra det, det enda han orkar nu, enligt uppgift, är att gå til toaletten och tillbaka.
mina skavsår är hemska.
Blä.

Men jag har städat en del och sorterat papper, så den här dagen har inte varit helt onödig.

FaceBook är också rätt fult.

Nähäpp.

Ägnade hela dagen och en lång bit av kvällen igår åt att hosta upp mina lungor, så jag stannade hemma idag. Ola är det värre med, pratade nyss med honom, han lät jättekonstig, stressad och och nyvakne på samma gång. Han har haft feberfrossa hela natten. Det är ingenting man vill höra när man har 6 timmars tidsskillnad.

Mina dagsplaner har inte gått bra alls.
Eftersom jag itne kom till jobbet så har jag inte fixat med mobilkortet. Måste ha ett ställe där de säljer o2 och de gör de inte var som helst, men mitt emot Selfridges så gör de det. Royal Bank och Scottland verkar inte ägna sig åt kontoöppnande och sånt på fredagar och jag är för trött och hostig för att palla att gå dit bara för att bekräfta. Av nån anledning funkar inte IKEAs hemsida på den här datorn och det gör mig djävulskt upprörd.

Så istället säljer jag ut mig till FaceBook med hopp om att bli lite uppmärksammad.
Men MySpace skaffar jag fan inte, det är för fult.

Tuffa grejs.

Idag när jag kom hem så hade brevet med mitt national insurance number. Nu bor jag här lite mer på riktigt, är en bit mer vuxen och känner mig äldre.
Dessutom har jag fått min första bloggkommentar från en okänd människa; Gustav.
(Gustav, jag gillar dig)
Pratade med Ola förut, han hade accepterat Thought Works grundare Roy Singhams utmaning om vem som kunde äta flest habaneros. Ola åt tio och vann.

Pappa tyckte jag skulle dricka te mot hostan. Det är väl klart att jag gör! Te är universalgrejer. Blir man inte bättre har man inte druckit tillräckligt.


Jag har börjat läsa Coelhos "Eleven minutes"
Efter att ha läst dedikationen så kände jag att jag skulle kunna slå igen boken och vara glad i en vecka.
Coelho berättar att han flera gånger fått höra att hans böcker får folk att drömma. För mig är de som att börja prata med en människa som man aldrig träffat förut, upptäcka att man delar samma intressen, passioner och mål, prata hela kvällen och aldrig aldrig efteråt glömma samhörigheten. Coelhos böcker säger hela tiden till mig "Du har rätt, du har rätt, det finns mer än det här, ge inte upp, fortsätt!" och jag blir lika löjligt lycklig varje gång.

Imorgon ska jag vara duktig och fixa pengar åt mig, fixa nytt top-up kort till mobilen eftersom det jag har inte funkar och kolla på IKEA grejer. Tänkte jag. Jag tror inte det kommer bli så, men jag kan ju hoppas. Mina dagsmål är som nyårslöften för allmänheten. Man ger sig fan på att försöka och är skitpeppig, men det ska mycket till om man kan hålla lågan uppe januari ut.

Woho!

Jag hittade just min check!
Hade lyckats lägga ner den i lådan överst i HELMER (förmodligen för att det var fullt ovanpå, det är det fortfarande) och sen skjutit igen den utan att tänka mig för. Det är så spännande med mig, jag kommer börja lägga in saker i kylskåpet och gå vilse på väg hem från mataffären innan jag fyllt 50!
Jobbiga nu är att jag hostar som en galning (igen) och alla mina halstabletter är slut.
Men klockan är kvart över sex i Bangalore, så Ola kommer nog snart gå upp, så jag kan lika gärna vänta med att gå och lägga mig så kanske jag får säga godmorgon till honom.

Hemligskåpet HELMER

Helvete

Nu har jag ångest eftersom jag inte kan hitta en check på £300+. Det är inte totalpanik än, men det är fan jävulskt jobbigt. Ola har ringt och lugnat ner mig med att det går att ordna, även om jag inte hittar den. Men jag vill helst inte behöva gå til lönekontoret och joxa.
Jag är hungrig också, inte ätit något idag. Men det kan jag faktiskt lösa utan alltför mycket ansträgning.
Bra grejer: jag har asfina nya skor och fem skavsår. Skavsåren är iofs inte bra grejs, men när det gäller kängor så är det som med kvitto, det kommer på köpet.
Det är det värsta med att vara kvinna, man är så kär i sina nya skor att man står ut med vad som helst. Jag pratade med Anna om det och hon höll med och påpekade att sa att samma sak gäller för korta kjolar och korsetter. Fast det tycker inte jag, inget av det gör ont. Men som hon också sa, korsetter kan vara jobbiga att sitta i och sitta vill man om man har nya skor. Dålig kombo alltså, undvik den om möjligt.

Det vackra lidandet:

"Love is a verb, love is a doing word"

Nu har jag suttit uppe alldeles för länge och jag borde lagt mig för länge sen för jag är skittrött och behöver verkligen sova.
(Det finns en Rockystrip när Rocky har lite ångest över att han sover bort sitt liv och Klasse/Mange (?) svarar med något i stil med att "Och? Sova är ju bland det skönaste man kan göra.")
Istället för att sova har jag loggat in på Sockerdricka.nu och kollat lite på gamla grejer. Jag har inte skrivit något där på över ett år och de senaste grejerna var solberusade saker med Olaanknytning eftersom jag precis träffat honom då.
"Solberusad" är ett ord som jag kom på just nu och det är vansinnigt bra och jag ska komma ihåg det och använda det så snart som möjligt. Det som är så bra med det är att man kan slänga in det i ett sammanhang och folk kommer fatta vad det betyder utan vidare förklaring.
Det är också ett väldigt bra ord eftersom jag letat efter det så länge för att kunna beskriva känslan när man är nykär, eller när man tittar ut och upptäcker att den första snön fallit eller kanske vaknar av solljus och känner i hela kroppen att det är en bra dag. Ni vet, den där brusande känslan under huden, som om man vore en skakad champagneflaska fylld med glitter. Eller nått. Det är svårt att förklara, det är därför jag är så glad nu för att jag hittat ett ord.
Solberusad.

Vilket helt automatiskt för mig vidare till andledningen till varför jag började skriva (jag älskar när det flyter så här, när man har ett sjysst intro som bara glider vidare in i nästa ämne utan att man behöver anstränga sig eller stoppa och tänka) nämligen hur ordfattig jag alltid känner mig. Inte bara nu, när jag kämpar med ett annat språk än mitt eget, utan alltid. Det är så mycket jag vill ha sagt men inte kan säga som jag vill säga det. Det är så mycket i mitt huvud och i mig som bara blir halvtaskiga förklaringar så fort jag sätter ord på det. Som att översätta poesi rakt av medan man läser det. Av någon anledning blir jag sjukt lycklig av att upptäcka att det här var ett problem för mig också för för flera år sen. Jag vet inte riktigt varför, men det är så viktigt för mig nu och jag tror att det kan vara så att jag känner "fan, vad skönt, jag är äldre men jag har inte gett upp det mjuka och fina!" Något åt det hållet. Där är ett till ord som jag saknar. Det är inte "mjukt och fint" jag vill säga, det är mer "skört och skimrande" eller "större och bättre" men ändå inte exakt det heller.
Det är svårt att förklara och jag försöker alltid med nya vägar. Det är nog därför jag är så fantastisk på liknelser. Jag blir fruktansvärt nöjd med mig själv när jag kommer på en bra förklaring eller liknelse. Bäst är det när jag hittar gamla grejer som jag totalt glömt men som fortfarande gör mig nöjd. Likkom, wow, jag var bra då med!
(När jag är ensam och bara har mig själv att prata med blir jag lätt exalterad över min egen förträfflighet...)
Följande skrevs för snart fyra år sen och jag tycker om det inte för att det är fantastiskt uppbyggt eller har fina formuleringar utan för att det galant sätter fingret på ett problem som jag brottas med dagligen.

Jag har inga ord för dig
Jag har inga ord för dig

Saker...
Jag vet inte vad jag ska kalla dem längre
För jag vet
det här är ett bord
Det är bara bord
Men det är ett kinesiskt bord
Ett kinesiskt bord från en kontinent som jag aldrig har besökt
Det här är ett bord som någon har gjort med sina händer, som inte tillverkats på effektivt Ikea-vis utan som någon
har lagt tid och möda på
Det här är ett unikt bord
Och ändå
Och ändå
så är det bara bord
Men det är fel
Det räcker inte till
Det borde finnas ett bra ord, ett bättre ord

Som med dig
Du är inte du
Du är mer än så
Men jag har inga ord för dig

Pyttipanna

Tålamod är en dygd vet ni och den som väntar på nått gott...

Jag ska alldeles straxt göra det jag tycker allra bäst om (efter att bli kramad av Ola *gullegull*), nämligen äta. De sista dagarna o Stockholm var lite luriga, jag var hungrig var och varannan timme, men jag klarade inte av att äta särskilt mycket innan jag började må illa. Skendräktig...
Fast mitt blodsocker är inte lika illa som Emelies, hon lyckades svimma två gånger i rad i en MacDonaldskö. Sen fick hon gå före.

Nu ska jag äta. Mat mat mat!


Så...
Oftast när jag ska skriva här så har jag långa stycken färdiga i huvet. Men inte idag. Idag har jag bara vetat att jag ska skriva, men inte vad. Då blir det svårt. Det är som när man pratar med någon, fast då får man svar och har något att bygga på. Monologer är ensidiga från start och kruxet är att komma på svar och slutledningar på det man själv sagt och bygga vidare utan hjälp utifrån. Ungefär som celldelning, upprepningar och tjat bli jobbiga cancersvulster.
(Jag är kung på liknelser!)

Jag vet att folk antagligen vill höra massa om Sverigeresan, men eftersom jag inte har lust att skriva om det just nu så får ni nöja er med det väsentliga: Skåne var blåsigt, Malmöfestivalen var fylld av besvikelser och jobbigheter, Stockholm är fortfarande vackrast i världen, vi hade alleleds för lite tid och allt kändes stressigt.

Dagens hit är Rocky på MySpace: http://www.myspace.com/martinkellerman
Jag vill ha en Rockydöskalletröja! Ge mig! Jaaa!
Och han har sommarpratat! Pepp pepp!
Vanligtvis så hatar jag MySpace. Det är fult fult fult men idag är jag lite upprörd över att jag inte har det. Men icke, jag ska inte sälja min själ dit.
Det var lite ångest när jag flyttade, utsikten att jag kanske var -tvungen- att skaffa MS för att kunna vara social, men jag vägrar. Nu verkar Face Book vara på rejält intåg och jag har egentligen inte lust att skaffa det heller, men jag måste väl...
Sja, det finns värre problem. Som att jag missar ALLA sommarpratare och ALL parkteater! Det är sorg på riktigt.
Fast sommarpratarna kan man höra på nätet tror jag bestämt.

Jepp
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?ProgramID=2071
nähä. Bara de senaste 30 dagarna. Fan. Helvete.

En annan dagens hit är att jag hittade en hittills oupptäckt feature på min mobil: World Clock. Jävligt nice. Man har en liten minivärldskarta högst upp med två linjer som man kan placera vart man vill. Undertill finns det text om vad klockan är där de två linjerna befinner sig och namnen på en del städer som finns där. Helt bra, nu har jag petat in den i short-cut menyn och kan på tre röda ta reda på om det finns möjlighet att Ola är vaken, helt utan att tänka eller engagera tankarna med plus och minus. Min telfeon är så bra, love it.

Nu orkar jag verkligen inte skriva mer. Men jag misstänker att när jag lägger upp det här så kommer jag, som alltid, bli förvånad över hur mycket text det blev. Tyvärr kan man sällan säga samma sak om innehållet. Jag har nått hyfsat långt Helgondagboksinlägg som enbart handlar om hur tråkigt och händelselös min dag är. det roliga är att folk tyckte rätt bra om det inlägget.
Nu kom jag och tänka på en sak som Emma sa
"Jag skulle läsa din blogg, men det var bara jättemycket text och inga bilder, så jag orkade inte."

Det blir ingen bild den här gången heller, för jag har ingen rolig.

Hemma igen

Nu har jag inte skrivet på evigheter.
Det är mest för att jag inte orkat. Lust har jag haft, jag har kommit på massa tuffa inlägg som jag sen inte haft ork att skriva ner. Jag orkar inte nu heller. Men jag ska. Senare. Ikväll...

Lite förspel ska ni ändå få. En londonvy.
När jag svängde in på på vår gata igår såg jag en katt och en råtta. Katten verkade måttligt intresserad och kollade mer på mig. Råttjävlen försökte inte ta sig därifrån utan kröp långsamt närmare katten. Lite vidrigt var det, jag var tvungen att fota och efter det drog katten utan att göra sin plikt.

Fusion

(Jag hittar i tunnelbanan nu. Sträckan Kings Cross-Bond Street kan jag utantill, by heart. Jag behöver inte läsa skyltarna eller tänka, jag vet var jag ska gå och svänga, vart på perrongen jag ska stå, var utgångarna är och hur många trappor och rulltrappor jag måste passera. På hemvägen tittar jag automatiskt på tavlorna som berättar hur trafiken funkar, jag vet var mina linjer är placerade på tavlan, jag behöver inte längre titta efter de. Den här staden äter sig in i mig, jag vill inte ha den, men jag vänjer mig, jag är snart van och London kommer bli en del av mig. London lägger sig till rätta i mig och jag saknar Stockholm men nu är gatorna här mina de med.)

Neat & Shiny

Idag blev en bra dag. Först och främst har jag fått massa komplimanger för mitt hår och mina örhängen. För det andra så har jag två gånger fått höra att jag är den trevligaste på TopShop. Eftersom det är flera märken som trängs under Selfridges tak så får in massa saker som inte är vårt i våra provhytter. Med jämna mellanrum (när allt går som det ska dvs) så tömmer vi dessa och går och delar ut dessa. Det var på en av dessa rundor som jag fick höra det. Det fina var att det dessutom hände med typ 3minuters mellanrum.
För det tredje så har jag sett den vackraste människan någonsin. Hon var av medellängd, väldigt slank och hade axellång, rött och lockigt hår. Det var den typen av lockar som Claudia i Interview with a vampire har. Håret var med all sannolikhet färgat rött, men inte sådär klarrött, utan en mjuk ton som såg väldigt naturlig ut. Troligen var hon naturligt rödhårig, för hon hade den där bleka hyn som bara rödhätor har. Den där bleka som inte ser sjuklig ut och som brukar beskrivas som mjölkvit i sagor. Hon hade en knärlång klänning utan ärmar i ljust pepparkaksbrunt tyg. Klänningen hade vita prickar som sort of smälte in i tyget. Längs kjolkanten var det spets och likaså över midjan, det var ett brett liv av spets i en mild vit ton. Och så hade hon underkjol, vilket gjorde att klänningen stod ut lite och hon såg ännu smalare ut. Hon såg ut som de där i kostymdramer, som hon klivit rätt ut ur en film. Hon skulle kunna vara den där tjejen som växer upp i en koja i skogen och som i slutändan visar sig vara prinsessa.
Jag kommer aldrig se henne igen. Det sorgliga är att om ett år så kommer jag inte minnas henne. Jag kan läsa det här och tro att jag kommer ihåg henne, men det kommer jag inte att göra. Det fina är att hon aldrig kommer kunna bli annat än perfekt i mitt minne

Suck

Ola ringde och berättade att vi inte åker till IKEA i helgen eftersom det är sista helgen innan han åker ut och reser i all evighet så han måste jobba på boken.
Det gör mig butter. Men jag kanske åker ut ensam, Ola är rätt tråkig när han arbetar, jag får inte prata med honom och sånt...
Nu har jag hängt tvätt och jag känner mig rätt snygg också. Det kan bli en bra dag iallafall.

Städa, städa, varje fredag...

I natt har varit en sån där jobbig natt. Först och främst var det fruktansvärt varmt och för det andra kände jag mig rastlös och olycklig. Somnade inte förrän efter halv ett och kvart i två var jag vaken igen, utan någon känsla av att jag sovit. Sen har jag haft jobbiga drömmar och när jag vaknat så har jag känt mig tom och ledsen. Vaknade och var klarvaken och sådär jobbigt "jaha, så var man vaken, och?" och sen ringde Olas klocka och jag bestämde mig för att jag lika gärna kunde gå upp. Innan dess hittade jag en stor spidel på vara gardiner och bad Ola rädda mig. Han hämtade papper och skulle döda den eftersom han är en dålig djurrättsvegitarian. Slutade med att jag räddade spindeln. Sen låg jag och stirrade ut genom fönstret ett tag. Utanför har vi en byggnadsställning (som de sa skulle vara borta tre veckor efter att vi kom)och ne jätteful deprimerande bakgård som jag inte ens brytt mig om att gå ut på, den ser mest ut att vara fylld av vissna blommor, skräp och trasiga utemöbler. Sen finns det ett stort träd, jag tror det är en lönn, som är väldigt vackert. När jagligger i sängen och tittar ut och uppåt så fyller trädkronan större delen av mitt synfält och idag var bakgrunden en klarblå himmel. Dessutom var det svalt.
Det gjorde tyvärr inte mycket för att muntra upp mig.
Fast nu är det helt ok, jag har satt på en tvätt, diskat, bokat tid hos Yara och ringt och väckt Katja för att berätta att Tiger Lillies ska spela på Södra Teatern. Jag vet nämligen att hon och hennes pappa brukar lyssna på dem och bli glada.
Om ett tag ska jag ringa Paul the Landlord och fråga hur det går med vår kyl.
Jag är sjukt duktig.
Igår var jag också bra och skurade duschen. Geniet som satte kaklet var inte särskilt nogrann när han torkade av fogmassa vilket resulterat i att det mesta av kaklet har en sandpapprig yta. Jättebra yta för bakterier att fastna i, vi hade ett par ställen som fått rosa fläckar. Men inte nu längre! (Fast det måste erkännas, allt är inte borta, jag är för kort, men jag ska tvinga Ola)
På lördag, har jag bestämt, så ska vi köpa dammsugare, annars dör jag. Jag hatar att bara kunna sopa, det är dessutom inte det minsta effektivt på heltäckningsmattan i hallen och sovrummet. Och så ska vi till IKEA och köpa en byrå också. Jag har sagt det förut, men nu är det snart liv och död det handlar om, jag kan inte leva med mina saker i en resväska längre!

Nu är det bara två och en halv timme kvar tills jag ska åka till jobbet. Fast jag kan nog gå idag...

Rapport från sjuksängen

Lite imponerande är det att jag på tre dagar tagit mig igenom fyra rullar toapapper. Men det är det jag säger, när jag är förkyld så är jag alltid jätteförkyld.
Idag ska jag och Ola färga håret och senare ska han bjuda mig på en etiopisk resturang som har fått väldigt bra omdömme av vegitarianer. Där ska tydligen finnas ett honungsvin som är dödligt gott.

Jag glömde att berätta om Koko. För drygt en vecka sen, på fredagen, så slutade två tjejer på TopShop och alla drog ut och drack öl. Sen drog några vidare, däribland Fiona, så jag följde med dem till en krog med svart och röd inredning och gargoyler på väggarna. Tyvärr hade de slutat servera, Fiona var tvungen att ta sisa tåget hem, men 4 av oss hamnade på klubben Koko vid Mornington Cresent.
Vansinnigt häftigt ställe. Normalt hittar man bara klubbar på tuffa ställen i filmer (typ, gamla kyrkor, enorma fabrikslokaler, teatrar etc) men nu har jag varit på en IRL. Koko är ett av de ställena! Det är i en stor gammal teater och följaktligen så är väggar, tak och heltäckningsmattorna röda, det finns speglar och kristallkronor överallt, tillräckligt många trappor, gångar och smårum för att man med lätthet kan gå vilse. Mängder av barer och svarta skinnsoffor, flertalet små dansgolv, en gigantisk discokula i taket, en stor scen med teaterfresker ovanför. Det var ett band där som spelade nån form av indierock och när de slutat gick en duk ner framför scenen som de visade dataanimationer och anime på. Vad som visades på duken visades dessutom på olika skärmar runt om i byggnaden.

http://www.koko.uk.com/

Vardag

Poor me.
Pooooooooooooooooor me! Poor, poor me...
Idag är min första sjukdag. Jag är inte dödssjuk än, det kommer jag vara i morgon eller allra senast övermorgon, så jag tog mig till jobbet idag, men blev hemskickad. Innan dess hann vi reda ut hur det blir med löner. Vi har inte hört något annat än att vi ska bli betalda för de veckor som vi jobbat nu i fredags. Så blev det inte. Jag blev inte upprörd över det eftersom jag 1. hade pengar så jag klarar mig och 2. är van vid att få pengar en månad senare. Men lite förvånad var jag. Idag kom Roule, vår chef, tillbaka från 2 veckors semester i Skottland och blev upprörd över att vi inte fått betalt, bad om ursäkt för det och förklarade att deras lönesystem hade haft en krash och att hon hade ringt Oxford Circus men att de inte ringt tillbaka och i samma veva hade hon åkt iväg. Processen för oss fyra som är nya hade satts ur spel (eller nått, jag vet inte, jag var trött)men att vi verkligen inte skulle ha behövt vänta och att någon skulle tagit tag i det här och inte bara givit oss ursäkter och sagt åt oss att vi var tvugna att vänta på att hon skulle komma tillbaka. Sen satte hon sig ner och ringde för att lösa det. Jag gick iväg och handlade böcker.
Ola ska få Lille Prinsen av mig när han kommer hem. Det är en av de finaste och bästa böckerna som finns. Här måste jag slänga in en liten fundering. Varför står de fina och vackra böckerna så ofta i barn/ungdomsavdelningarna? Jag tror inte det är bra att vuxna har en avdelning som till en alldeles för stor andel är fylld med kriminalromaner. Jag tror att om folk ägnade mindre tid åt tidningar och kriminalromaner och mer tid åt poesi och yey!-grejer så skulle världen vara en bättre plats. Jag läste för ett tag sen The good faeries of New York där en av karaktärerna, Kerry, istället för pengar, ger uteliggarna vykort föreställandes Botticellis La Primavera med en förklaring i stil med att de i det långa loppet mår bättre av att äga en bild på den vackraste målningen som någonsin gjorts än de skulle göra av pengar. Världen skulle vara en bättre plats om alla ägde en bild av La Primavera. Jag håller med. Kanske inte just den bilden, men vad som helst duger. Enda kravet är väl egentligen att det inte fyller något som helst praktiskt syfte än att det läker hjärta och själ. För att leva som jag lär köpte jag till mig själv Veronika decides to die, Like the flowing river, Eleven minutes, The fifth montain och The pilgrimage. Jag vet vad Veronika decides to die handlar om, de andra har jag ingen aning om, jag brydde mig inte ens om att läsa baksidan, men eftersom samtliga är skrivna av Paulo Coelho så är jag övertygad om att de är bra allihop. Jag hade velat ha The Zahir också, men jag väntar tills jag hittar den i pocket.

Nu är det bara typ 12 timmar tills Ola är hemma.

Idag var Paul the Landlord här och tittade på vår kyl som inte går att stänga. Vi ska få en ny. Yey! Han fixade elen också, när jag kom hem iförrgår så dog den och jag kunde inte för allt i världen toppa upp den, så jag fick sätta igång reserven och sen dess har allat varit avstängt här i väntan på honom. Det har varit hårt utan musik, dator eller Ola.
I övrigt har alla mina problem krympt ("krympt" är ett rätt fult ord kom jag på nu, det är välidgt åbäkigt att säga) och alla mina martyrpoäng försvunnit. Promis, en tjej på jobbet, har blivit utkastad av sina katolska föräldrar efter att ha nämnt att hon funderade på att flytta ihop med killen som hon har varit ihop med i ett år. Efter att ha nämnt detta fick hon enast ett ultimatum, valde hon honom framför sina föräldrar så skulle hon vara ute ur huset innan söndag.
Så jag och hon ägnade lunchen åt att jämföra våra respektive familjers dysfunktioalitet. Hon vann lätt, båda sidor av hennes släkt är knepiga (indiska mångmiljonärer, wiccafaster som rymde hemmifrån vid 15års ålder, katoliker med anknutning till irländska maffian och attityden "aldrig skiljas, sopa allt under mattan" osv) medan jag bara har mammas sida att skryta med.

För övrigt så måste jag tipsa om filmen This is England. Låt er inte avskräckas av tanken på att det är massa våld i den, det är det inte. Den är fin och mjuk på många sätt och den gör mig hemskt oooooohh- och åååhhig. http://www.apple.com/trailers/independent/thisisengland/