Ät mig.

I veckan:

Mamma:
Jag har en present åt dig!
Stella:
Jaha?
Mamma:
Och du får bara dela den med Ola, men ingen annan!
Stella:
Nu lät det plötsligt snuskigt...

Igår:

Stella:
Och då sa jag "Nu blev det plötsligt snuskigt..."
Tess:
Det är inte snuskigt!
Stella:
Nä, det tror faktiskt inte mamma skulle ge mig något snuskigt.
...
Peppar, peppar, ta i trä...


Presenten var ren matporr, en hel bunt med praliner som tydligen vunnit förstapris.

Sängfight II.

Ola:
Just det, jag lovade att kittla dig!
Stella:
Nej!
Ola:
Jooo... Jag är helt säker på att jag lovade det!
Stella:
Neeej! För vad då?
Ola:
Det minns jag inte... Men du förtjänar det säkert!
Stella:
Meh! Så kan du ju inte göra!
Ola:
Kan du garantera att du inte förtjänar det?
Stella:
Nej, men ändå!

Sängfight.

Ola:
Min valross!
Stella:
Jag är ingen valross! Jag är en säääl!
Ola:
Vänd dig om då!
...
Sådär brukar du inte vända dig. Du brukar göra valrossvändingar.
Stella:
De är mer bekväma...
Ola:
Så du är en bekväm valross?
Stella:
En bekväm säl!

Till Alfred och Elis

Hej Alfred och Elis.
Jag har precis pratat med mamma och hon berättade att ni just kom hem från dagis.
Hoppas ni har det roligt där. Jag saknar er väldigt mycket, men jag har det rätt roligt här också.

Så här ser huset jag bor i ut:


När vi flyttade hit så hade vi nästan inga möbler, så jag hade alla mina kläder i en resväska istället för en garderob. Men sen åkte vi till Ikea och köpte massa saker. Det är bra att de har Ikea här också. Fast de kan inte säga Ikea rätt, när de försöker låter det som ajkia. Knasigt va?
Fast Ikeat där vi handlar är inte alls lika stort som det hemma.


Jag jobbar i ett jättestort hus som heter Selfridges. Så här ser det ut:


Det är som Åhléns, massa små butiker i en stor. Den butik som jag jobbar i heter TopShop. Det jobbar tre andra tjejer från Sverige där, men vi pratar nästan bara engelska med varandra, så att de andra som inte förstår svenska inte ska tro att vi pratar hemligheter om dem.
Så här ser de ut
Charlotte, Linn och Charlotte. Hon längst till höger heter Claudia. Hon kommer från England. Hon har slutat jobba på TopShop och det är synd, för hon är väldigt säll.

Det finns massor av affärer här som inte finns i Sverige. Nästan brevid Selfridges finns en Disneybutik. Där säljer de bara saker från Disneyfilmer. Man kan köpa muggar och ryggsäckar och pyjamaser och nästan allt vad ni kan komma på med Disneybilder på.

Inte så långt bort från Disneybutiken ligger Hamleys. Det är en jättestor leksaksbutik! Fem våningar med bara leksaker! Fast man får ont i huvet av att gå därinne, för alla pratar jättehögt och det är trångt. Så här ser Hamleys ut från utsidan

Om man går en stund från där jag bor så kommer man till ett ställe som heter Camden.
Där är det kul att gå! Där finns det så många butiker så att man inte kan räkna dem och nästan alla är jättesmå och säljer konstiga saker. Till exempel så finns det en butik som bara säljer porslinstroll. De flesta butikerna säljer svarta kläder med döskallar och spindelnät på. Här är lite bilder därifrån:







Det här är Maddie. Hon är en av mina bästa vänner här. Hon är lite knasig, men väldigt rolig.


Nu ska jag göra mat åt mig. Ta hand om er och krama Stina från mig.
Hej då.

Större.

Häromdagen regnade det och jag började tidigt vilket innebär att jag ger mig av härifrån vid senast sju. Det var ett sådant där typiskt höstduggande som är mera fuktigt än blött, alla gick med paraplyer och med huvudena neråtböjda, himlen hade en helt slät grå yta och det enda jag tänkte på var hur mycket jag tycker om ordet svepningar.
Svepningar är som en mjuk rörelse, rundande kullar, böljande gräs i ett öppet lanskap där vinden kan vara vind. Det är mjukt och slutande, ett tryggt och vänligt ord.
Jag gick och tänkte på det en stund, sen tänkte jag på hur mycket bättre världen skulle vara om lite fler tänkte som jag och inte bara tänkte på hur jävligt vädret var. Då kom jag på att jag faktiskt inte vet hur många omkring mig det var som faktiskt tänkte på vädret. Jag menar, jag gick också med ansikten nerborrat i min halsduk, var trött och frös. Det gjorde mig vansinnigt lycklig, genast började jag tänka på att alla människor gick omkring i sina egna bubblor (sfärer kanske är bättre ord, och personligen föreställer jag mig dem rosa) som går in i varandra utan att påverka det allra minsta, som olika världar och dimensioner på riktigt.
Och det är fint. Rikigt fint.

Ho-hum

Allteftersom har jag börjat återhämta mig efter alla besök. Först var mina föräldrar här och i samma veva fick Ola veta att han behövde vara San Francisco tre dagar senare. Samma dag som han kom hem så kom hans familj och samma dag som de åkte så kom Kathrine.
Missförstå mig inte, jag gillar er alla, men fan vad skönt när det blev tomt här.

Idag och igår har jag städat. Nu knastrar inte vårt golv längre. Skönt.
Det är rätt svårt att hitta energireserver när man växlar mellan jobb och underhålla sina gäster. Plus då att när Kathrine var här gick vi ut fredag & lördag, och i fredags med. Allt läggs på hög, man ser sig om, blir ännu tröttare och bestämmer sig för hämtmat och dvd. Allt handlar om att prioritera.
Men idag ska vi (jag) göra något så avancerat som lasagne. Det är det mest avancerade jag försökt mig på här. Ola gjorde potatisgratäng för någon månad sen, men i övrigt består vår kost av pasta med tomatsås, samt hämtmat. Främst då från Meditariano.


Igår pratade jag med min syster på MSN. Visade henne jackan som jag sett ut åt henne på TopShop och hon blev förtjust. Jag är så bra. Därimot tycker hon inte om utseendet på min blogg: "Jag gick in för att läsa den, men det var bara jättemycket text och inga bilder, så jag orkade inte."

Emma, bara för din skull så tänker jag ägga upp en bild på min absoluta favoritreklam. Jag vet inte vad det är reklam för nu, kom jag på, jag har inte reflekterat över det. Men jag tänker på dig varje gång jag ser den.

It's a cruel world

Det här är Olas utsikt just nu:



Det är här min:

Jag har inte orkat gå och handla och nu har jag ätit upp det sista brödet. Vad jag hade i påläggsväg tog slut igår. Jag försöker inbilla mig själv att det är lite synd om Ola som måste åka 35 våningar ner för att skaffa koffein och att han får lock för öronen när han åker upp för att det är så högt och hissen går så fort. Det tar antagligen längre tid för honom att skaffa cola än det tar för mig att få hämtmat.

...

Nej, det är synd om mig.