Älska aldrig utifrån vana.

Jag läser gamla dagböcker från 2005 och åren däromkring och det är fint. Jag förundras över hur jag skrev då, rasande och fumlande. Lite som när ett barn bygger med klossar, bygger och bygger och sen river ner. Så skrev jag.

Den intensiteten som jag hade då saknar jag nu. Det gör mig gammal och trött, det, att jag kan vända mig och se tillbaka och säga "Då var jag flammande! Då var allt på liv och död och livet var mer!" Och jag vet hur jag lovade mig själv och hela världen att jag aldrig skulle gammal, tyst och accepterande. Men världen är mer jämngrå, ljuset inte lika vitt och skuggorna inte längre svarta.

Och jag är gammal nu. Jag är gift (visserligen gifte jag mig rikt och blev hemmafru precis som jag sa, men det visade sig att det inte är så roligt som det lät) och jag har glöggfester för mina grannar och serverar hembakat. Jag ska fylla 26 och jag ska bli moster. Och jag umgås och har kul med människor som är närmare och som inte tycker jag är för ung att hänga med.

Och jag har börjat inse att när man är 30+ så innebär det inte att man är tråkig och har barn och inte festar eller gör galna saker.

Men ändå, fortfarande finns det en brusande känsla hos mig, en längtan uppåt och utåt och bortom. Jag har inte stannat, det finns en trygghet i den vetskapen.

Så läser jag om gamla sorger, om brustna hjärtan, om krigsplaner för dansgolvet, om relationer som började och aldrig rann ut i sanden utan brann upp eller kastades bort, om skvaller över hundra kaffekoppar och tepauser, om fattigdom, inträden och lånade pengar, om hemligheter, parkkvällar och om vem som skulle köpa ut, om bakfyllor, skavsår, växtvärk, överdoser och sönderskuret skin, höstkvällar och sommarnätter, lånade leg och fejkade stämplar och om 1000 planer och jag blir hänförd.

Det är som när man står till anklarna i vattnet vid havet och känner hur sanden flyttas under fötterna. Man har simmat i land, men man står inte stadigt. Det är en påminnelse. Jag hade glömt alla virvlar och strömmar och känslan av att luften inte räcker till.

estoy uäck!

Nu har jag pluggat spanska oregelbundna verb i timmar och mitt huvud gör ont och mina ögon blöder. Trött trött trött är jag. Estoy cansado

För er som inte vet böjer spanskan sina verb beroende på vem som gör det, precis som engelskans I am, you are etc. Skillnaden är att spanskan har 6 olika böjningsformer (1, 2, 3 per. sing./plur.) De har dessutom TVÅ versioner av "att vara!" Ett för permanenta tillstånd (jag är svensk) och ett för övergående (jag är sjuk). Ingen av dessa är heller lite oregelbundet.

Fast jag är himla glad att jag inte är invandrare i Sverige.

Tajming

Nu är klockan mitt i natten, 5 över 1 och jag gav upp att försöka sova för ca 40 minuter sen.

Det blir så när man är sjuk.

I lördags förmiddag var jag hur frisk som helst, på eftermiddagen kände jag av min hals och på söndagen var jag dödsförkyld. Allt gjorde ont, inklusive att andas.

Så åkte Ola iväg till NYC och det blev misär på riktigt. Halva grejen med att vara gift/sambo är ju att bli omhändertagen. Igår ägnade jag mig åt att sova/läsa/FaceBook/blanda citron och honung med vatten och ha skittråkigt. Samma sak idag, med tilläget att jag orkade duscha. Det är lite jobbigt när man sover 14 timmar och vaknar upp 13.30 och så vet man att man inte kommer orka göra något alls och därför inte bli trött nog för att kunna somna i vettig tid.

Värstast av allt är nog att jag flyger till Sverige på fredag. Första gången jag landade i USA var straxt efter en förkylning och det var bland det smärtsammaste jag varit med om.

Ansiktet gör vansinnigt ont och det värker ner i nacken och ut i armbågarna. Äta, hur hungrig man än är, är inte att tala om, för att överhuvudtaget nudda tänderna med tungan gör ont.

Bored now

Borders har i särklass det längsta ansökningsformuläret jag fyllt i online. Normalt så är det namn och kontaktuppgifter, ladda upp cv och fyll i senaste jobb och kontakt till dem. Det här var en smärre intervju. Sida upp och sida ner med frågor som man svarade Strongly disagree/Disagree/Agree/Strongly Agree. Några av dem hade jag velat ha förklarade, tex "I become angry with lots of things people do" "Things"? Våldtäkt och mord eller kasta skräp på marken istället för i soptunnan? Och "people," är det såna jag känner, möter på gatan eller bara folk i allmänhet? Ja, jag blir arg för en hel massa saker folk ställer till med i världen, men jag brukar inte hetsa så vansinnigt mycket över vardagligt folk. För det mesta iaf.

I ett avsnitt fick man välja mellan två alternativ, ett av dem var om man jobbade bäst med folk som man känner eller om man kan jobba i vilken grupp som helst. Eh, båda?

Självklart jobbar man bättre i en grupp där man vet var man har varandra och känner till styrkor och svagheter. Det innebär inte att man har minsta problem med att jobba med nya människor.

Hemskt spännande var det, jag skulle tycka det var skitkul att sitta med när de kollade igenom svaren och fråga dem hur de tänkte när de utformade frågorna.

Andra formulär som jag sort of ägnar mig åt är skola. Jag har skickat efter betyg från Sverige och mött en syo som berättat vad som behöver göras. Två gånger har det sedan ringt folk och velat ge mig information eftersom jag fyllt ska ha fyllt i ett formulär på internet. Första gången fattade jag inte alls vad det var frågan om, eftersom jag mig veterligen inte har fyllt i något online. Sen sa jag at jag inte har någon aning om vad jag får och kan studera iom att mina betyg inte är översatta än och sa att de kunde ringa om en månad. De ringde dagen efter och gjorde mig tokirriterad.

Ola är i NYC och jag är uttråkad. Jag trakasserar min granne med sms av typen "godmorgon" och "ska inte du sova vid den här tiden?" när jag hör hans dörr gå igen. Men han är snäll och ska skjutsa mig till posten på lördag så jag kan posta tre kartonger och ett kuvert till Alex.

Det kan bli spännande det med eftersom tull och försäkringspapper ska fyllas i.

Nu är klockan alldeles för sent. Igen. Jag är hemskt dålig på att lägga mig i tid.

Handyman

Min frys funkar. Det är skönt. Samma dag (dagen innan?) som vi skulle till Australien märkte vi att det droppade från den. Så vi ringde ner och en kille kom upp och konstaterade att det var isbildning på frysapparaten som gjorde att den stängt ner. Saker behövde bytas. Vi berättade att vi skulle bort, men gav dem tillåtelse att gå in i lägenheten.

När vi kom hem var inget bytt och det var en glaciär i frysen.

Jag ägnade ett tag åt att med hammare och mejsel få bort det mesta, eftersom den antagligen kunde stänga ner när som helst.

Igår kom världens bästa Steve och fixade!

När jag berättade att jag var från Sverige pratade han om Macköl och Narvik (ölen bryggs där, tydligen världens nordligaste bryggeri). När jag sa att det var Norge så chansade han på Trondheim. Men nej, det var fel det med.

Efter att han fixat min frys hjälpte jag honom med att hitta manualen till hans tvättmaskin. En Asko, så den var faktiskt svensk.

Andra sidan världen

Det senaste dygnet har Schizophrenic med Kwoon gått på repeat. Bokstavligen, jag kan inte sluta lyssna. Igen och igen. Love.

Facebook är i uppror över SD's intåg i riksdagen och det ska anordnas demonstrationer mot dem men jag fattar inte riktigt vad man demonstrerar mot. Att de sitter folkligt valda i riksdagen? Vad vill demonstranterna, ska de plockas bort och vem i så fall ska få deras platser? Nästa val, varför gör vi det inte enklare för oss och bestämmer i förväg om vilka åsikter som får ställa upp?

Problemet är inte SD, utan det som gjorde att de kom in. Om det är missnöjda ungdomar eller rädda pensionärer så är det mot dem fokuset ska riktas. Politikerna är inte mäktigare än sina väljare. Och jag är väldigt nyfiken på varför procenten blev så hög i Skåne.

Jag tänker på Lars Vilks reaktion när han blev dödshotad för sin Muhammed-karikatyr. Istället för att hetsa om vad som sades så fokuserade han på varför, gick med i FB-grupperna som hotade honom och åkte till invandrar/muslimtäta skolor och föreläste om yttrandefrihet.

Plus att jag blir skitirriterad idiotklippet som cirkulerar för att förlöjliga SD. Det känns ungefär som att låta en maskerad AFA medlem representera Vänsterpartiet, eller en blåst brud med plutande läppar och chihuahua stå för Moderaterna.

Nu är det tre dygn sedan vi kom hem från Australien. Jag är fortfarande jetlaggad och mosig i huvet, Ola är i New York och jobbar 14 timmars dagar och jag är upprörd på världen för att det måste vara så. Jag går igenom tusen foton från Sydney och Melbourne, sorterar och slänger. Har startat youtubekonto för att kunna lägga upp videos. Kände mig mycket effektiv igår, inte lika mycket idag.

Vår granne, tvärs över korridoren, kom hem från Tokyo ett dygn efter oss, så vi ömkar oss tillsammans över våran jetlag. Ola vinner ömkligheten.

Men det har varit värt allt lidande, jetlag, kass flygplansmat, ömma leder och för lite sömn. Australienresan, i synnerhet Melbourne, var fantastiskt. Ett flertal av Olas kollegor är inskrivna på vännerlistor och saknade av mig.

Både jag och Ola har pratat om att kanske någon gång i framtiden flytta dit. Men längre bort från Sverige går det inte att komma, så det återstår att se vad familjen tycker om den saken.

Vidrigt, men mänskligt.

Igår tittade jag på Uppdrag Granskning och förfärades som så många andra över "Den andra våldtäkten." Läste sen några artiklar på Aftonbladet.se idag. Det utan tvekan bästa stod i Karin Ahlborgs kolumn:

"Tipset till ”Uppdrag granskning” kom inte från någon som ömmade för Linnea utan från någon som så stenhårt trodde på Oskars oskuld att han eller hon till slut inte såg någon annan utväg än att kalla in det tunga artilleriet i form av ordentligt grävande journalistik."

Surt för den personen nu!

Men självklart så har mobben vänt kappan efter vinden och nu strömmar hatmailen och mordhoten in mot våldtäktsmannens familj. Vilket är tragiskt.

Ja, han våldtog inte bara en, utan två tjejer. Fruktansvärt och han ska ha sitt straff! MEN HERREGUD han var 15 år! I polisförhöret sa han 1. att han skämdes och mådde dåligt efteråt och 2. att det var skönt att erkänna. Det och det faktum att han inte var inblandad i kampanjen tycker jag säger en hel del om honom. Att hela samhället sen går ut och säger att han inte är skyldig och därmed hjälper honom att förtränga OCH visar att han kan komma undan med det, tror jag spelade stor roll i våldtäkt nummer två.

Att mamman startar en kampanj för sin sons skull... Varför är det så märkvärdigt? Inte fan går man runt och tror att ens egen son är en våldtäktsman och det är väl klart att man gör allt som står i ens makt för att hjälpa honom. Nu vet jag inte alls, men jag tror inte att det är hon som stod för ryktesspridningen, det klarade nog skoleleverna och grannarna bra på egen hand.

Vad jag undrar är vad polisen gjorde för våldtäktsmannens familj efter erkännandet kom. Gavs de direkt möjlighet att som familj prata med en psykolog eller skickades de ut för att möta dagen och motta allas sympati för de "falska" anklagelserna mot deras son?

Chock kan göra underliga saker med människor...

(Som tillexempel att säga "Det är lugnt. Stäng dörren så att ingen ser" efter att ha blivit våldtagen.)

Karin Ahlborg skriver också i sin artikel om stämningen i Bjästa. Den verkar vara ungefär som i resten av landet. Alla är arga över att det här fick hända och kräver rektorns och prästens avgång. Det är inte så mycket självransakan.

Men det är också mänskligt att skjuta över skulden på andra och säga att man har rätt att vara arg på dem för själv har man inte gjort något. Även om det var just det som var problemet den här gången. Ingen gjorde något, alla bara drog för gardinerna och berättade senaste nytt för varandra.

Själv är jag imponerad över rektorns svar till Uppdrag Granskning. Inte en enda gång försvarade hon sitt handlande. Hon la sig platt och erkände rakt av att det inte gjort tillräckligt. Vilket var rätt skönt att höra. Alldeles för ofta går ansvariga inte att nå för intervju eller så sitter de och försvarar sitt agerande.

Det är starkt att stå för sitt misslyckande. Kom ihåg det!

Personligen så är jag mer upprörd över fritidsledaren!

Och jag tycker synd om Oskar! Han visste att han gjort ett fruktansvärt fel, han skämdes men han tog ändå mod till sig och erkände! Detta trots att han kunde kommit undan utan problem!

På sätt och vis gjorde han precis samma sak som Linnea, gick emot samhället och sa att det var hans fel.

Jag kan inte greppa vilket fruktansvärt tryck det måste legat på honom! Jag har stått upp och sagt emot lärare och förhållandevis små grupper och helvete vad jag fått lida för det! Jag kan inte tänka mig vad det måste vara att både ha gjort något hemskt och sen stå inför 4000 (eller vad det nu var internetgrupen hade för antal medlemmar) och säga "Ni har fel. Jag är skyldig"

Det är väldigt mycket enklare, mer smärtfritt, att bara lägga sig ner, låtsas att det inte hänt och vara omtyckt.

I'm a punkrocker, yes I am!

Jag sitter här och äter hemkörd, tokgod pasta med soltorkade tomater och shitakesvamp, dricker rom och cola och peppar mig själv i all min ensamhet!

Ola är i Indien, jag är rastlöst och har bestämt mig för att gå ut och klubba!

Idag har det "snöat" om man vill vara snäll. Om man säger sanningen så har isblandat regn farit förbi fönstret i horisontellt läge. Jag skulle ha gått och handlat, men det har jag inte gjort alls!

Men jag har hängt lite med Nathan, så dagen är inte helt förspilld!

(Andra saker jag skulle och borde ha gjort: vikt tvätt och sorterat strumpor, diskat, bäddat rent och dammsugit)

Jag har en deal med Grace nu. Vi ska gå och tatuera oss tillsammans eftersom vi b åda vill ha i princip samma motiv! Fast det får bli snart, för när det börjar bli varmt och soligt så är det ingen bra idé. Fast jag har varken arbetstillstånd eller jobb än och det känns lite dumt att tigga pengar av Ola för en sån sak. Å andra sidan så kan jag dra med honom också, så han får gjort sin tatuering innan han dör.

Vårhälsningar från Chicago!

Idag vid elva gick jag och Grace (Roy flickvän) ut i solen hittade utslagna vårblommor, en död, torkad råtta och tittade på ystert, skuttande hundar!

Himlen var klarblå, det fläktade lätt och var kort sagt underbart! Vi hade tänkt dricka kaffe, men det var det vi för varma för när vi kom in på caféet, så det blev färskpressad citronsaft i stället.

Halv tre skiljdes vi åt och jag gick upp till Behal och spelade WII en stund. Sonia var inte hemma, men det var trevligt ändå. Vid 6 var jag nere i lobbyn och sa hej då till dem innan de åkte på semester i Mexico.

Så nu är jag mer ensam än förut. Väntar på att Ola ska ringa från Indien, men de kan vara allt mellan om en eller fyra timmar från nu. Men det är idag (för honom) som konferensen börjar, så det blir nog inte alltför sent!

Väntar på att Nathan ska höra av sig också. Han skulle göra det när han kom hem. Men inga brådska, jag har massa skittråkig städning (tvätt) som jag borde fixa.

Teddybears Stockholm är fina grejer när man har lite hemlängtan och känner sig matt i sinnet!

pftth.

Jag vaknade tre gånger i natt, så törstig att innan jag vaknade så drömde om vatten innan jag vaknade. Sista gången var vid 4 och då var jag mer eller mindre klarvaken.

I natt ska jag lära mig hur vår AC funkar!

Nu lyssnar jag på Winnerbäck och känner mig galet nostalgisk efter Sverige och caféer på Söder och öl i Vitan.

Jag har en liten mjuk klump av sorgsenhet i bröstet, men det är ok, det fint. Jag får sakna Stockholm.

I övrigt har jag inte känt efter så mycket, jag är för trött.

Ola åker ikväll. Jag är inte alls avundsjuk, det är över ett dygns restid till Indien. Sen följer en hektisk vecka utan andrum.

Varje gång jag använder ordet andrum så slås jag av hur vackert det är.

Wo!

Ola är hemma och jag har druckit margarithas för typ 200 spänn styck vilket är bland de dyraste drinkar jag druckit och nu är det party! WO!

Brev hem.

Jag har just avslutat första delen av Mobergs utvandrartriologi och är himla upprörd över att jag inte läst den tidigare! Alltid har jag trott att den skulle vara rätt seg att ta sig igenom, men icke!

TACK kära mor och far!

Imorgon kommer Ola hem från London. Han reser visserligen till Indien på tisdag, men helgen får vi tillsammans. Är han inte för trött så ska vi gå till Neo och dansa.

Jag vill ha något nytt på mig då. Ännu har vi inte fått våra flyttlådor och det känns väldigt mycket som att leva ut en kappsäck. Jag behöver något nytt, något härifrån som inte är vad jag har varit utan vad jag kommer att bli!

Som att inte ha otvättat byk över nyårsnatten och som att få vårstäda ett hus, så känner jag inför att köpa något nytt!

Vi har fått upp alla IKEA-saker och det börjar likna ett hem och är inte längre bara en tom lägenhet. Åtta BILLY gapar tomma och det är böckerna som jag längtar mest efter. Inte efter kläder eller husgeråd, utan efter böckerna.

Sen längtar jag nog mest efter mina tekoppar. Jag har lånat en kopp av Sonia, men det är mer en kaffekopp och framförallt är den inte min!

Jag vaknade halv 12, men dagen är bra ändå

Idag fyller pappa år, grattis till honom!

Jag var bland de sista som ringde eftersom det var upptaget den första gången och sen ringde Sonia mig och undrade om jag ville ta en shoppingpromenad med henne. Det ville jag såklart! Förutom att hon hittade en del kläder så fikade vi också, gick till Sephora (där blev jag helt enkelt tvungen att handla) och där plockade jag upp en jobbansökningsblankett (himla långt ord, det där). Sen gick vi till Zara och där hittade vi en stockholmska från Liljeholmen! Hon var hemskt trevlig, hatade London, precis som jag, och älskade Chicago, precis som jag! Så hon fick mitt nummer. Sen begav vi oss hemmåt, jag behövde ringa pappa och Sonia skulle plocka upp sina ungar från skolan. När de gjort sina läxor så får jag komma upp. Jag är muta!

Annika, hennes nioåring, ska göra om sitt rum vilket innebär att jag får sitta och bläddra i IKEAkatalogen och andra inredningstidningar! Och så får jag te! Och mat också! Har sagt att jag har världens bästa grannar?

Invandrarna

Det är lite rutin på våra liv nu, faktiskt.

Just nu håller Ola på att packa för att åka till London senare i eftermiddag. Jag är hemskt glad att han inte rest något alls förrän nu och att han förutom den här resan bara har en till inplanerad.

Men, till skillnad från London, så tror jag inte att jag kommer känna mig ensam här. Sonia, vår fina granne, har erbjudit mig middagsplats och jag var nära att börja gråta när hon sa det, så glad jag blev! För att äta ensam är utan tvekan det värsta med att Ola är borta!

Sonia har en stor, röd volvo som hon är väldigt förtjust i. Den tar 8 pers, man kan fälla ner sätena och i onsdags så åkte vi till IKEA och fyllde den! Det var fanimej tetris i hela bilen, typ 2dm till taket och både Ola och jag satt vikta kring en stor påse! Så nu ligger det kartonger, plast, verktyg och möbeldelar lite överallt här igen.

Men det börjar se ut som ett hem. Givetvis kom jag på ett tiotal saker en halvtimme efter att vi kommit hem som vi också borde ha köpt, men det kommer fler tillfällen.

Igår, kära svärföräldrar, gjorde jag äggost!

Det blev inte min bästa, men med tanke på att det är ny spis så är jag helt nöjd. Jag och Ola ska ut och köpa sylt nu.

Utvandrarna

Jag VEEET! Förlåt! Jag borde ha skrivit tidigare!

Den första veckan hade jag kunnat ursäkta mig med att det varit hemskt mycket att göra, men det håller inte längre.

Det var galet mycket en första veckan. När vi landat och checkat in tog vi oss till ThoughtWorks kontor, mest för att säga att vi är här nu. Sen drog vi vidare och fixade el och sen åkte vi tillbaka till kontoret och hängde. Ola hade någon idé om att vi skulle till IKEA också, men till min stora lättnad blev det inte av. Jag hade ont i benen hela dagen efter flygresan, kändes ungefär som växtvärk. Efter att ha ätit god mexikansk mat och hällt i oss några margarithas somnade jag också. Men bra för en halvtimme, sen vaknade jag, hade ont så att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, knävecken och området runt omkring var alldeles varmt och både jag och Ola blev oroliga inför morgondagen. 2 ipren senare lyckades jag somna om och som tur var gjorde det inte ont alls när jag vaknade.

Onsdag morgon, kl 9 satt vi i lobbyn, nervöst förväntansfulla. En liten stund senare skrev vi på kontraktet och fick nycklarna. Halv 10 plockade Jackie (som jobbar på TW och är vår räddare i nöden) upp oss och körde ut oss till IKEA. Det tog ungefär en timme och vi var hemskt glada att vi inte behövt ta taxi eller kollektivtrafiken (vilket skulle ta ca 2h) . Vår shopping på IKEA resulterade i 2 fullpackade vanliga kundvagnar, 2 fullpackade tag-själv- lagervagnar samt en del grejer från det stora lagret som man inte plockar själv på, bland annat madrass och soffa.

Sen åkte vi hem och kom innanför dörren ett par minuter efter 2. Mellan 2 och 5 skulle internetinstallatören komma och givetvis blev vi den sista lägenheten i huset som han besökte, så han kom in fem i 5. Med 5 stycken digitalboxar som vi inte alls beställt. Det var fel order, fel namn och fel telefonnummer. Det enda som stämde var lägenhetsnumret.

Så det var 3 förlorade timmar.

Mellan 5 och 9 skulle IKEA komma. Eftersom vi handlat för så vansinnigt mycket hade vi hoppat över att betala 50 dollar extra för att få en mer exakt leveranstid.

Då vi inte skaffat telefoner än hade vi gett IKEA numret till kontoret i byggnaden. Vi hade hoppats på att kunna skypa efter att internetkillen varit här, nu fick Ola istället med jämna mellanrum gå ner till kontoret för uppdateringar. Själv drog jag min kappa över mig och somnade i en av våra garderober.

Kontoret berättade för oss att egentligen så stänger lastkajen vid 6, men det var okej att IKEA kom senare. Så mycket information gav de inte till IKEA när de ringde. Till dem sa de bara att lastkajen stängde vid 6. Så IKEA försökte självklart inte leverera efter den tidpunkten. Men de fick inte vi veta förrän halv 9. Då var både Ola och jag helt slut, jag hade ont i ryggen efter att ha suttit på golvet och bara väntat i över sex timmar. Det blev närmsta resturangen från hotellet innan vi stupade i säng. Det bästa var väl att eftersom vi inte varit tillgängliga för leverans så fick vi böta 59 dollar till IKEA...

På torsdagen väntade vi på internet igen. Tillsammans först, sen sprang Ola iväg på möte. Internet kom som det skulle, det gjorde däremot inte IKEA. Vår lastkaj ligger i källaren och där går inte IKEAs stora lastbilar in. Killen med den lilla lastbilen var ledig och de kunde inte ordna det på något sätt. Så jag sov lite till i vår garderob, medan Ola satt på kontoret. Sen gik vi för att fixa bankkonto åt honom. Vårt bankkontor ligger typ 10 minuters promenad hemifrån och vi fick en supertrevlig bankman. Eftersom jag varken hade social security number eller räkningar som visar att jag bor här så fick jag inget bankkonto. TW hade självklart ordnat med papper och intyg åt Ola. Efter det gav vi oss av för att fixa telefon åt mig. Jag fick en fin lila som är kromad på baksidan och funkar utmärkt som spegel! Sen gick vi vidare till Apple Store och skaffade en laptop åt mig. Medan vi väntade på assistans stod jag och kollade CuteOverload och när tjejen som skulle hjälpa oss kom fram blev hon lycklig över att jag också gillade CO. Så vi pratade hundvalpar och kattungar och bondade rätt rejält. Ola var mest stressad, för han hade ett till möte senare. Huuuuursomhelst. Emily var fin, jag tyckte om henne och letade ett par veckor senare reda på henne på FaceBook. Och YAY, hon gillar burleska grejer!

IKEA kom till slut, fredag morgon.

Så vi checkade ut från hotellet och hängde i en halv evighet på social security kontoret, sen åkte vi till ett par ställen för att kolla lampor, vilket vi helt glömt att göra på IKEA. Därefter åkte vi till en butik som specialiserat sig på vin och sprit. Där hittade vi en amerikanska som talade svenska eftersom hon studerat i Köpenhamn. Sen var det lite IKEAparty, fixade säng och en bit av soffan så vi slapp sitta på golvet. På kvällen var det fest på TW eftersom Roy Singhams (TWs grundare) mamma skulle sluta. Vi stannade inte särskilt länge utan gick hem och drack fuskchampagne för att fira att vi skulle sova första natten i vår egna lägenhet.

Nu orkar jag inte skriva mer.

fortsättningsvis. Friday night live

USCH vad jag hatar när jag blir sådär skakig! Är lite som om jag har sprungit som en galning, händerna skakar och jag kan inte tänka ordendligt.

Hursomhelst.

I torsdagsnatt skulle Luke ha landat. Han var på väg till flygplatsen men blev av nån i biljettluckan lurad på fel tåg och missade sitt flyg. Herrejävlar vad jag blev besviken när jag fick veta! Men Ola klev in som en räddande ängel, räddade dagen och mitt humör! Så Luke landade fredag eftermiddag istället, ungefär samtidigt som Kim, Mikael och Tina rullade in på Flemmingsbergs station. Jag hade tokstressat hela dagen, städat, fixat och snorat eftersom jag självklart blivit sjuk igen. Väl hemma blev det pizza och sen drog vi allihop till Rocks.

Där utspelar sig följande:

Luke är på jakt efter "the whole Swedih experience" och jag vill självklart att han ska få det. Så när han hittar två snygga tjejer (den blonda var snyggast) och inte vill gå och ragga upp dem så bestämmer jag mig för att göra det. Sagt och gjort, jag tar kontakt och knuffar sedan fram Luke och lämnar honom där. 40minuter senare kommer han tillbaka. Nu behöver han en wing-man eftersom tjejerna är goda vänner och det inte går för sig att den ena men inte den andra får ragg. Så nu behövdes det ett ragg till brunetten illa kvickt. Precis då går Glenn förbi. Glenn är jag flyktigt bekant med eftersom han var tillsammans med Mica som bor ihp med min kompis Hanse. Efter att ha frågat honom om han har flickvän eller ragg så puttar jag iväg honom tillsammans med Luke. Han var väldigt tveksam till en början eftersom han är världens sämsta raggare. Jag sa att jag serverade honom på silverfat, han behövde inte ragga, det var bara att ta för sig!

Men trots allt besvär övergav Glenn Luke och vid 2 tog alla en taxi hem.

USA i Sverige är inte så himla roligt

jag kom upp ungefär för en halvtimme sen. Börjar långsamt återhämta mig från de senaste dagarnas bravader.

Förra måndagen, den 11, var jag sjuk. Galet snorig, dödade toarullar i rasande takt. Som tur var återhämtade jag mig rätt snabbt och på onsdag morgon åkte vi till USAs ambassad. Vi hade en tid kl 10 och kom dit 20 i bara för att upptäcka att det är en rätt lång kö. Cirka 30 pers, alla skulle igenom en säkerhetskoll som var ungefär som den på flygplatser. En och en halv timme senare (då hade kontrollanterna dessutom pausat och druckit kaffe) kom vi in. Det var en och en halv timma stående ute i snö och kyla. Som tur var var det där med att ha tid väldigt flytande, det var mest för att veta att man skulle komma. Efter att ha kommit in var det ytterligare en och en halv timmes väntande, som tur var fanns det stolar den här gången. Jag somnade.

Själva stämplandet och singerandet tog ungefär 3 minuter. Men vi hade en väldigt trevlig kille som gjorde det och det vägde upp evighetsväntandet mer än man kan tro.

Sen tog vi en buss, åt på Lebanon Meze Café, åkte hem och däckade. Både jag och Ola var helt slut. Men i förrgår kom våra pass tillbaka på posten, med fina, färgranna visumstämplar i!

Nu hade jag tänkteskriva lite vad som hände sen i helgen, men jag är alldeles skakig så det får vänta.

Paus

Idag har Ola och jag tagit det lungt. Ingen packning gjord alls. Hade behövt dammsuga, men det blev inte heller gjort. Fast nu kom jag på att Ola faktiskt varit ute och gjort en del ärenden, fixat foton till mötet på USAs ambassad bland annat. Jag gör det efter att jag klippt mig, vilket sker i morgon. Då har vi även en mäklare på besök på morgonen. Så mäklare, klippnig, sen ska jag iväg till Rio också.

Vi kom hem för nån timme sen efter att ha sett nya Sherlock Holmes-filmen tillsammans med Annette och Jason. Filmen var riktigt najs, musiken var super och jag vill ha soundtracket. Annette blir bara tjockare men har haft en jävligt snäll graviditet. Kräksjukan i början visserligen, men annars har den varit så smärtfri den möjligen kan vara verkar det som.

Blev glatt överraskad när jag stod i popcornkön. Luke ringde från London och berättade att han just satt på Ryanairs hemsida. Mindre glad när jag kom hem och fick hans flygtider. Han hade missuppfattat mitt festdatum, trodde det var den 15 och inte den 16, vilket är dagen han åker hem på! STUPID STUPID! Det gör mig skitledsen, han är den enda av 3 från London som kommer och så missar han anledningen till att han kommer.

Äsch.

Jag har cirkus 15-17hekto te som jag ska dricka upp . JAg kämpar.

Flyttshopping

Jag ska till IKEA och Ola har sagt med hård och bestämd röst att jag "specifikt inte får köpa fina saker".

JAg ska istället köpa flyttkartonger, märkpennor och ettiketter.

usch.

Nedräkning

Idag är det 37 dagar kvar till vi får tillgång till lägenheten i Chicago.

Bakom mig står Ola och diskuterar med en fraktfirma om priser och sånt.

I förrgår skrev vi kontrakt med med Carro och Anders, mina föräldrars grannar. De hyr lägenheten i andra hand medan deras hus totalrenoveras. Sen säljer vi.

Det är helt sjukt! Plötsligt så rör sig allting, vi har väntat så länge på det här, nu hinner vi knappt med!

Vi har en whiteboard med att göra lista. Just nu finns där åtta punkter, alltifrån packa flyttkartongerna till att gå till USAs ambassad. Sen har jag ritat upp en kalender, fyllt i alla datum och skrivit in när saker händer.

Idag är det inte så kul. Jag har ont i halsen, Ola har ont i magen och vädret är gråvitt med iskalla inslag av blått.