Shiny!

Idag försov jag mig nästan, men kom galant i tid ochdet första jag gjorde var att höften när jag gick upp för en trappa så det gjorde fruktansvärt ont. Jag har inte kunnat gå smärtfritt i trappor idag. Lagom tills jag slutade hoppade ocskå en ryggvärk på mig. Den kom väldigt plötsligt.
Annars mår jag bra. Jag är lite hungrig, men det ska åtgärdas.
Gick in på HMV och upptäckte att de sålde massa dvder 3 för £20 och jag hittade "The Dark Crystal" (joy!) "Mirror Mask" (joy JOY!) och "V for Vendetta" (kärlek!).
V för Vendetta är nostalgi. Ola bjöd mig på den när den gick på bio, så det var den första filmen vi såg tillsammans. Vi var kära då, men hade inte kommit på det, så vi satt så nära det gick utan att nudda varandra, spanade i hemlighet och önskade att vi vågade hålla handen. Fina grejer.


Jag läser Woven Hand texter och blir alldeles gråtig av lycka. Bara namnet, Woven Hand, är sjukt fint och i augusti så har de en Europaturné och de är typ överallt (tex en bibelfestival i Göteborg) UTOM i London. Sorg!
Jag är rädd att lyssna sönder "Arrowhead" men jag är vansinnigt förälskad i raderna
"Would it do any good to remember the white of the page, the black of the inc, thrown overboard, lest the whole ship sink"

Och nu blev jag superlycklig!
JOY
Upptäckte att Now it's overhead har MySpace och man kan lyssna på "A skeleton on display" vilken är en av de vackraste låtarna jag vet!
http://www.myspace.com/nioverhead

Hemlängtan

Här gillar man ordlekar. Tunnelbanan är full av dem och jag avskyr dem allihopa. Standardreklamen för oyster card (åkkort) är "Why stand in line when you can buy on-line?" Mitt största hat är för Curanail (mot svampinfektioner och stuff i naglarna som gör dem buckliga, spruckna och fula). På bilden är det en mur med taggtråd och en hand med gula, grova, spruckna och nedbitna naglar. Texten lyder "Don't be a criminail, use Curanail!" Eller något sådant. Jag retar mig något fruktansvärtpå det! Så jävla fyndig man kan vara! HA. HA. HA. Eller inte.

Jag läser "By the river Piedra I sat down and wept" och förälskar mig i Paulo Coelho (igen), i världen och orden. Att läsa Coelho är att bli påmind om alltings vikt. Efter bara ett 20tal sidor ägnade jag en hel dag åt att lyckligt begrunda hur viktigt allt vi gör är, varje rörelse, ord och tanke, hur vi med dem klöser oss ur en intighet och in i en existens och hur vi genom dem berättar om vår existens för andra. Att livet inte är en lång revy av dagar, timmar eller sekunder, att det aldrig handlar om det, utan om ögonblick. Jag tror att när man blir förälskad (för-älskad, för-mycket, jag tycker bättre om "falling in love", det är närmare sanningen) så kommer såna här insikter naturligt. Men jag tro att det är väldigt få människor som gör som jag, återvänder och tänker igenom och låter sig bli nyförälskad i vardagliga saker. Det finns mycket som är så uppenbart och i grund och botten så självklart att man glömmer. Jag lägger ner tid och kraft på att verkligen vekligen komma ihåg att det inte är någon som helst mening att kunna sånger om man aldrig sjunger eller att älska om man inte visar det. Folk kan tycka att ag är naiv eller att det är gulligt av mig att tänka och tycka så här. Men det är fel, de har fel, det är inte gulligt, det är storslaget. Min värld är bättre, av ett enda skäl, den är vackrare.

Jag är hemskt förälskad i Katja. Det är djupgående och flödande och igår kväll/natt och idag har jag ägnad timmar åt att tänka på hene. Hon har rött hår som tovar sig i nacken, lång snedlugg, gråa ögon, fräknar, skrattgropar, en ring i läppen och stora guldörhängen. Grön jacka, uppkavlade ärmar, en tatuering av ett ankare på vänster underarm, armband som ser ut som godis, en vit klänning, påsig väska, hörlurar och sneakers. Alltid sneakers. Oftast sjunger hon "Wonder wall" när hon bakar i vårt kök och hon har ett alldeles speciellt sätt som hon säger "Jag är så jävla full!" på. Det är som om hon berättar slutklämmen i ett skämt. Jag saknar att sitta hemma hos henne och lösa sodukon i deras DN medans Katja sitter vid sin laptop eller fixar mat eller latte åt oss. Jag saknar Hedvig också.
Förut var hon bara en difus lillasyster till Katja, nu är hon mer en extra lillayster till mig. Det är fint när man sitter hos dem och hon kommer alldels ruffsig i håret, i en stor t-shirt, smyger upp bakom mig och ger mig en kram innan hon börjar leta frukost.

För drygt två timmar sen pratade jag med Ola. Det går bra för honom där borta, han verkar ha skitkul och det känns så jävla bra att veta att han gör vad han vill och att folk verkligen uppskattar det han gör. Men Winnerbäck har en jävla insiktsfull rad i en av sina låtar: "När du är på andra sidan Jorden så får jag tid till ingenting." Så är det. Jag jobbar och jag trivs verkligen där och skriver gladeligen upp mig på alla övertidstimmar som finns. Det är en sak att vara ensam i trygga Stockholm, det är en helt annan sak att vara ensam när ens enda chans till umgänge är en kontaktannons. Jag har varken ork eller lust att engagera mig i att leta vänner.
Jobbet är det som är bra. Jag tycker inte om London. Jag bestämde mig för det idag, efter att ha ägnat större delen av min tankeverksamhet åt att gå igenom vad jag saknade. Allra mest saknar jag sommaren. Jag saknar att åka tunnelbana mellan Gamla Stan och Slussen och ser hur kvällsolen får Gamla Stans husväggar att glöda, jag vill dricka öl och äte AH's glas i Vitan, sitta vid Medis och se hur stan byter publik allteftersom kvällen går, jag vill gå längs Drottninggatan och Sveavägen, sitta på trappan vid plattan och se sommarklädda människor. Jag vill ha solnedgångar på Söder, titta på sommarkvällshimlen, ser hur Stockholms alla lampor tänds och se hur allting tar slut och Östersjöns becksvärta tar vid.
Det finns ingen sommar här.
Det känns mest som en klibbig sensommar, det är nästan alltid kvavt och var och varannan dag är det regn i luften. Idag var det mulet, tung luft och en vind som inte gjorde någon nytta. Sen september snarare än juli.
Folk känns inte somriga, men det är kanske jag som inbillar mig. London känns inte somrigt. Det är gatornas fel, de är för smala, husen ligger tätt inpå, det är nästan aldrig högre än 3-4våningar, nästan alltid fult gul-grå-bruna. London är stort på kartan, men här känns det litet. Det finns inget storslaget här, allt är smutsigt, slitet och fult. Tunnelbanan är klaustrofobisk, det är alltid ett grått smogdis vid perongen, luften är för jävlig och det gör ont att andas. Det är år sen jag jag verkligen behövde astmamedicin, nu saknar jag den nästan dagligen. Och hela tiden så påminns man om att man inte ska röra övergivna väskor utan rapportera dem och personer som beter sig mistänkt till personal eller polis.
Lägenheten är bra, jag tycker om den, mitt i allt detta så har jag något som är mitt. Min säkerhetszon. Nu är den inte fullt så bra som när Ola är här, nu är det bara ett ställe som inte är London, jag bor här, men det är inte Hem. Jag vt inte om det någonsin kommer bli Hem, Skåne blev aldrig det och där bodde jag ändå i sju år.

Swosh!

Nu är jag alldeles ensamen, Ola sitter på ett plan till staterna. Mitt enda sällskap är den enerverande fågljävlen som bor utanför vårt sovrumsfönster. Den låter den ungefär som en arg undulat som försöker skicka morse. Om det är nått djur i Guds skapelse som jag velat vrida nacken av så är det den.

Igår hade jag namnsdag och inte en jävel ringde och sa grattis. Alla är upptagna med att fira svensk sommar. Här är det mest regn. Jag tror att jag förut pratat om att Londonregn alltid är vansinnigt effektiva med nedblötande. Detssutom är de oftast väldigt korta, så det är sällan ett problem att avbryta promenaden, ställa sig under ett tak och vänta ut det hela. Fast i fredags var det lite mer än vanligt, det formligen forsade ner. Resulterade bland annat i översvämning i tunnelbanan, så när jag skulle åka hem var det en massiv kö ner till tunnelbanan vid Oxford Cirkus. Jag bestämde mig raskt för att ta en timmes promenad hem, eftersom jag troligen skulle vara halvvägs innan jag ens kom på mitt tåg. Men rätt skönt ändå, det har varit vansinnigt kvavt de senaste veckan och nu går det att andas igen.

PAul, våran landlord ringde nyss och berättade att så fort han kommit hem så ska han ta en titt på vår kyl som inte går at stänga, laga den eller köpa en ny. Fast just nu tycker jag om den, men det är enbart för att jag vet at det står potatisgratäng i den. Ola överraskade mig med den igår, han vet hur man får mitt hjärta att smälta.
Sen tittade vi på Firefly och beställde flygbiljetter åt mig.
Den 17augusti kommer jag till Sverige, jag åker direkt till Skåne, firar lite Malmöfestival, hälsar på släkt och åker till Stockholm den 23. Skriv upp!

Recap

Eftersom jag inte är arbetslös längre så har jag inte orkat skriva något.
Det blir lätt så när det händer mycket, då orkar man inte berätta och sen glömmer man.
I torsdags så var jag på store approval tillsammans med tre av de som jag varit på induktioon med (den fjärde hade någon skolgrej så hon hade ingen möjligthet att vara där). Jag var godkänd av TopShop, men Selfridges vill också klämma på alla sm ska jobba hos dem. alla tio som var där fick godkänt och dan därpå stod jag i butiken. Snabba ryck här. Egentligen ska jag inte få börja jobba förrän efter jag gjort Selfridges induktin, som jag gör på torsdag-fredag, men det var brist på folk. Katherine, en av de jag jag blev intervjuad med, var också där. På Selfridges jobbar man i skift. Det tidigaste börjar halv åtta, två timmar innan öppning. Men fina grejer, vid elva har man en halvtimmes rast och i personamatsalen finns det tillgång till frukost. Andra fina grejer, jag hittade en jättefin Dieselväska för £250. För dyr och det gör mig ledsen. I läder, vilket gör Ola ledsen och är Ola ledsen så är jag bedrövad. Men ändå, den är fin, den är jag och jag vill ha http://www.coggles.com/store/item/Diesel/26362 (<-blligare!).
I lördags jobbade jag 11-19.45 och höll på att gå under av huvudvärk och illamånde den sista timman. Var tvungen att sitta en kvart-tjugo minuter utanför och hämta kraft innan jag orkade masa mig till tunnelbanan. Kom hem runt en timma efter att jag slutat, tog Alvedon, stupade i säng och somnade så fort huvudvärken började släppa. Kvart i tio väckte Ola mig, jag bestämde mig för att jag nog inte orkade fira mitt jobb som det var tänkt, men när Ola påminde mig om att det var sista chansen på evigheter för oss att gå ut tillsammans så blev det liv i mig.
Traskade iväg och skaffade pizza (gratis, yey för att vara bundis med en av servitriserna!), Redbull och vodka. Straxt efter tolv gick vi till Slimelight vilket kanske är en 20 minuters promenad. 2 av tre golv var öppna och stället kändes ungefär lika stort som TN. Fast som sagt var, det finns ett golv till som vi inte sett. Känslan var också rätt mycket som TN, fast människorna var fulare. Det var iochförsig ingen överraskning. Musiken var något sämre än hemma, men inte värdelös. Jag kan tänka mig att det handlar om kulturella grejer. OCh glowsticks fanns det. Här gillar man verkligen att vifta med glowsticks. Jag kommer aldrig gilla det.
Jag Ola stod och dissade en tjejs hår när vi blev ryckta i av en svenska. Hon var dum i huvet. Det tog henne inte många minuter att berätta att hon helt slutat dricka alkohol och börjat med annat i stället blablabla innan hon kom till England så rörde hon inte droger, men i mars i år så hade hon börjat med poppers, för det var lagligt här blablabla och förut så var man bara bakis på söndagarna, men nu var de också roliga, man var på fester och efterfester och äventyr blablabla oh, vi måste byta telefonnummer för vi är ju svenska alla tre! Woho! Not. Jag var assmidig och berättade att tyvärr hade vi lärt oss våra nummer än och dessutom lämnat mobilerna hemma. Därefter bestämde vi oss för att gå hem och då var väl klockan runt 4.
Då var vi fortfarande snygga, om än trötta.

Igår gjorde vi inte så mycket, men idag har jag skaffat en vän. Hon heter Fiona och vi har hängt rätt mycket idag. Så mycket det är möjligt när man jobbar.

TopShop Induction

Igår var en lång dag.
Klockan kvart i nio satt jag och var nervös i TopShops personalentre. 3 av de andra som jag blev intervjuad med hade klarat det och det kändes rätt bra att ha ansikten som man kände igen där.
Introduktionen leddes av en tjej som heter Rachel. Skittrevlig och peppig, märktes att hon gjort det här flera gånger. Började med att vi dick fem minuter på oss att rita en bild av oss själva och våra favoritsaker, sen hitta någon vi inte pratat med och berätta om oss tills hon ropade "BYT!"
Sen ar det saker i stil med att vi i mindre grupper fick ett plan tilldelat åt oss. Vi skulle ta reda på så mycket som möjligt om det planet och sen berätta för de andra.
Mer: Säkerhet, brandsäkerhet, externa och interna stölder, policy osv osv osv.
Kom därifrån vid 5 och kände att jag på de timmarna lärde mig mer än vad jag gjorde under helvetesdagarna på DarkSide.
Det konstigaste var nog en fråga på ett av papprena vi fyllde i, det som behandlade hälsa. Alla frågor hade en ja- och nejruta, samt en "Om ja, detaljer"-ruta. Kontiga frågan var "har du haft några könssjukdomar?" jag vet inte om det var sjukdomar/problem, men vilket som, jag kan inte riktigt greppa varför de undrar.
Andra spännande saker är att TopShop vid Oxford Street ha centrala Londons största butikssäkerhet. De kan ha uppemot 25 säkerhetsvakter en löningshelg och det är fler än vad Selfridges har (de är tredubbelt större) och större andel än Harrods. Alla kundtoaletter blir kollade var 15 minut och de har någon som går runt och kollar alla sopptunnor och alla parkerade bilar utaför. De och Harrods är de enda som gör random checkar med såna där handmetalldetektorer på inpasserande kunder i jakt efter otillåtna föremål.
Sen drog jag och en tjej, Katherine, till Selfridges och spanande. Sen höll på att dö i tunnelbanan, stapplade de sista kvarteren hem, Ola kom nån minut efter mig, vi måste ha gått om varandra och jag förbjöd honom att röra vid mig, för att var varmt, klibbigt och jobbigt.
Efter en dusch blev jag omhändertagen, vi åt mackor (med hyvlad ost, yey!) och såg på Angel.

Idag har jag skaffat tid för National Insurance Numberintervju, som tyvärr inte är förrän i augusti. Hemma i Sverige är typ alla i Arvika eller på väg dit, Ola ska få åka till New York i slutet av juli och jag ska straxt sätta igång med att städa.
Livet är orättvist.

Men oh, happy happy, i bokhandeln på väg mot Tesco hittade jag häromdan Paulo Coehlos "At the river Piedra I sat down and wept." Nu vill jag ha "Veronica bestämmer sig för att dö" och "Zahiren"

Present!

Officiella klagomål is the shit!
Nu på morgonen kom två osthyvlar i ett paket från Görel. Fina osthyvlar, fina Görel, tack tack! När jag pratade med Tess så undrade hon om hon skulle ta med sig osthyvlar när hon hälsade på. Alla är så omtänksamma. Jag skulle kunna börja samla...
Fast det här med paket nu på morgonen var lite jobbigt. Tur att jag är så nervös så jag är uppe, pigg och påklädd.

Dåligt!

I London tycker man om musikaler, men inte papperskorgar. På en rulltrappsfärd kan du passera reklam för 7 olika samt massa annan reklam. Därimot kan du gå hur länge som helst utan att se en enda papperskorg.
Jag tycker det är lite motsägelsefullt, för överallt finns det reklam i stil med "om alla brittiska hushåll istället för att koka en kanna bara kokade en kopp vatten när de ska dricka en kopp te så skulle vi spara si och så mycket koldioxid och pund."

Det jag saknar mest med Sverige just nu är osthyvel. På IKEA glömde jag att titta efter en och jag lär inte hitta en i en vanlig affär. Varför?! Osthyvel är en sån fin och ekonomisk uppfinning! Nu får jag ångest av hur tjocka skivor det blir av den dyra osten när jag använder hyveln på rivjärnet.
Ge mig!

Ikväll ska vi till Brödera Olssons och äta vitlöksmat.

Tacksam

http://iseeyouyouseeme.blogg.se/020307222702_march_2007.html

Plötsligt är alla mina problem små.
Efter att ha läst ett av hennes blogginlägg så ogillar jag henne. Hon verkar vara sjukt jobbig. Jag är hemsk som dömmer ut en männsika så totalt bara efter sättet hon skriver.

Sugar

Bäst idag:
När jag kom hem vid halv nio så hade jag fruktansvärt ont i huvet. Då hade Ola diskat och börjat med mat. Det är det som är det fina med att vara sambo.

Åh, förresten, åskvädret som jag i all hast nämnde igår var visst det värsta på evigheter. På vissa ställen var det hagel stora som 20centare. Det är stort.

Topptoppetitop!

Den här dagen har varit något hysterisk.
Runt klockan halv ett i natt kom våra grannar hem tillsammans med en hund. Hunden lämnades i korridoren medan de gick in och grälade. Ute i hallen blev hunden orolig , skällde och gnällde lite då och då. Jag blev uppstressad och lämnade sängen, Ola somnade och jag satt uppe i runt 40minuter, sen lämnade grannens syster huset tillsammans med hunden och jag gick och la mig.
Från halv nio var jag sort of vaken. Halv tio blev jag riktigt vaken, för då ringde Shayne från Topshop, frågade om jag var intresserad av att komma på intevju ikväll, bad mig klä mig trendigt och ta med mitt pass och en sak som representerade TopShop för mig. Lite yrvaken berättade jag att det var lite svårt, alla mina prylar låg i kartonger. Det viftade han bort med att det inte behövde vara något stort, det var bara en isbrytare. Men det fick inte vara kläder, accessoar, modemagasin eller ipod.
Jaha. Vafan liksom.
Men jag är bra, ganska raskt kom jag på att alla klädaffärer är som godispåsar och att TopShop är hårda fruktkarameller. Carlings är mer lakrits.
(HA! Släng er i väggen alla ni som klagar på mina liknelser! Hade det inte arit för att jag är så bra på att komma på liknelser så hade det inte tagit fem minuters betänketid utan timmar av ångest!)
Kläderna var mer kruxigt.
Ägnade ett bra tag åt att gå igenom TopShops hemsida och i samråd med Sandra diskutera vad jag skulle ha på mig. Sen åkte jag dit, bad om hjälp, fick hjälp, hittade för mycket saker som jag ville ha, köpte mer än jag skulle och kände mig hemskt nöjd och lycklig.
Sen gick jag och åt, blev blöt på vägen (när det regnar i England så blir man alltid blöt, aldrig fuktig) pratade lite med Ola som erbjöd mig sitt paraply, kom dit när det slutat regna, pussades och åkte hem utan paraply.
JAg var först och 20 minuter tidig på TopShop. 5 andra dök upp, varav en en kille.
Intervjun började med att vi tillsammans presenterade oss och våran pryl. En tjej hade snott min idé och tagit med sig massa olika choklad. Fast min motivering var bättre. Hennes var mer "Alla gillar choklad och alla har sin specialla favoritchoklad och på TopShop kan alla hitta sitt favoritplagg."
Sen var det en del frågor som alla fick vara med och svara på. Bland annat
vad är det som inspirerar modet? vad inspirerar dig? vad är skillnaden när du går in på MacDonalds jämfört med TopShop? Vilka är de nuvarande trenderna? Sen fick vi en varsin lapp med en negativ kundsituation som vi skulle vända till postiv. Min var "En man ska betala men kortet funkar inte. Han är hemskt generad. Vad gör du?"
Efter det var det intervjuer på tu man hand. Första frågan jag fick var hur jag tyckte att det gått. Jag berättade helt sanningsenligt att vissa saker kunde gjort annorlunda, men att jag var nöjd. Mitt största problem kände jag var språket, jag kan det, men har inte kommit in i det. Hon sa att jag inte behövde vara orolig, att min engelska var utmärkt. Sen var det en stunds väntetid igen och därefter fick jag prata med den andra intervjuaren (Shayne, väldigt bögig, påminde en del om Jakob. Jag gillade honom, tre av de andra tyckte ahn var lite "scary") som också frågade hur jag tyckte det gått. Jsg svarade precis som förut och fick samma svar igen, med tillägget att de tyckte att det gått så bra att jag gått vidare.
Så nu har jag en intervju till att klara av i butiken där jag faktiskt ska jobba, sen är det introduktionskurs och därefter 3 månaders provanställning (36,5h/veckan, £6/h). Sen har jag fast jobb (och högre lön)
Men eldprovet har jag klarat.

Bomber bomber bomber

Nu har jag just varit och mött Ola vid tunnelbanan med paraply. Det är en femminuters promenad. Max. När vi kom tillbaka så var det massa folk som stod och tittade mot korsningen vid Medetirano. Mitt i korsningen stod en polis och dirigerade om trafiken. Först tänkte vi att det kan ha varit ett blixtnedslag eftersom det för en liten stund sen var ett fruktansvärt åskväder. Det var det inte. Det var en övergiven bil.
Thames Link nedgången är avstängd, vi vet inte varför. Men man kan fortfarande gå ut från den, så det är nog inte så farligt. Tidigare idag sprängde de en väska på Hammersmiths station som de var osäkra på. Hela terminal 4 på Heathrow var avstängd, men nu är den öppnad igen.

Det som är mest skrämmande i det hela är inte bomberna i sig, utan såna saker som kommer efteråt. Redan nu så ropar de ut i tunnelbanehögtalarna att man aldrig ska lämna sina saker, raportera övergivna väskor och misstänktsamt beteende till personal eller polis och att övergivet bagage kan omhändertas och förstöras utan förvarning.
Det är inte lite dystopi över det. Det får mig att tänka på alla militärstyrda sience fictionsamhällen man sett på film eller läst om.
Hjälp polisen att bevaka din nästa, för din egen säkerhet.

Pepp

Morgonen har ägnats åt djupa tankar över hur misslyckad jag är. Sen skällde Ola på mig för det och nu är allt bättre.

I ett Angelavsnitt säger Virginia en smart sak:
"Money cures everything but boredom"
Man kan fylla på det och säga
"Money cures everything but boredom. That's why Paris seems so stupid, bored people do stupid things."

När jag var uttråkad sist så hade jag en sax i handen. Ni ska få före och efterbilder.


Anledningen till att Mara fick nog var att James krävde att få gå igenom hennes väska för att försäkra sig om att hon inte stulit något. Jag vet inte om hon bad honom att dra åt helvete, men hon meddelade iallafall att hon inte tänkte komma tillbaka.

Nu ska jag iväg och äta lunch med Ola, sen ska jag till Topshop och höra mig för varför jag inte kommer fram på numret som jag fått. Jag ska möta Mara (fika?) och få tillbaka mina Bromböcker. Sen ska jag till Prets rekryteringscentrum.

Snälla tant skänk en slant till de fattiga små som på gatorna gå

Stella: Förlåt! Jag ska aldrig mer fråga nånting!
Ola: Det var en väldigt enveten fråga...
Stella: Men du svarade ju inte!
Ola: Älskling, jag var mitt uppe i en mening!
Stella: Älskling, prioritering!
Ola: Det är inte alltid prioritering att direkt svara på dina frågor!
Stella: Jo!


Jag pratade nyss med mamma för att be henne skicka över ett par skor som jag saknar och för att höra hur det går med pengarna som de är skyldiga mig.
Hon berättade, igen, hur kul det är att läsa min blogg. Jag skriver på ett så lustigt sätt, som om jag befann mig i en annan värld.
Nåväl.
Värdsliga saker: PENGAR.

Min önskelista just nu:
Dammsugare
(Vi har heltäckningsmatta i hall och sovrum=damm=jättedåligt eftersom jag är allergisk)
Byrå/Garderob
Som tidigare nämnts har vi ingestans att lägga våra kläder, sängkläder etc
Gardiner
Man ser rakt in från gatan till oss, vi har gardiner som är deprimerande sjukhusgröna. Jag vill ha http://www.ikea.com/gb/en/catalog/products/30107561
(De är MYCKET snyggare IRL än på bild!)
Bokhylla
För övriga prylar gäller samma sak som för kläder, vi har ingenstans att ställa dem.
(Min kartonghylla är förhoppningsvis bara en nödlösning)
Minneskort till kameran
(På det som jag har nu får det plats fyra bilder)
Duschdraperi
Det nuvarande är lätt brunfläckigt och gör mig något äcklad

Donationer mottages tacksamt

Nu ösregnar det igen.

Greatness

I förrgår åt vi vansinnigt goda canneloni med ricotta och spenat. Vi har numera stammisrabbat på Meditariano, italinska stället. Cirka en timma senare var Ola mätt och jag hungrig.
Vanligtis när jag vaknar så är min första tanke MAT! och den handra TOALETT! Så även igår. Men eftersom det var söndag och klockan var sju så bestämde jag mig för att somna om. Så när jag vaknade tre timmar senare så kastade jag mig ur sängen och slet fram bröd och tillbehör. Ola kom upp en minut senare och jag kände mig upprörd och irreterad på honom av ingen speciell anledning alls. Mest för kylen var tom, ingen mat var färdig och han var där.
Sen hjälpte han mig med mat oh jag upptäckte att jag fått ett bra sms från Mara, italienskan jag jobbade med på DarkSide:
"I'm quitting the job
too! I had enough of them."

Way to go!
Ola meddelade mig vänligt att "Un Lun Dun" har fått jättedålig kritik och att även de som gillade "Perdito Street Station" inte tyckt om tvåan. Som för övrigt handlar om nya personer.


Idag ska jag köpa skosnören åt honom och toppa upp min mobil. Jag har fått röstmeddelande från okänt nummer och det är spännande, det KAN vara jobb!

HAHA! det VAR jobb! Topshop!

IKEA, tur och retur.

Internet är dödssegt.

Igår var jag på IKEA. Det regnade och var jävligt och jag kom iväg rätt sent. IKEA har, precis som de flesta ställen, ingen AC. Följaktligen var det varmt, fuktigt, mycket folk och många barn som gjorde mig fruktansvärt trött och gav mig huvudvärk. Det var dessutom alldeles för lite personal. Jag sprang runt och letade diskställ i säkert 20minuter utan resultat. Det enda jag hittade var ett i ett show room. Den enda personal jag såg var såna framför "Planera ditt kök"-datorer.
Samma sak vid äsngkläderna, jag ville ha ett vanligt, vitt lakan, men de enda som fanns i den storleken jag ville ha var i andra färger. Till slut så hittar jag en personal, förklarar dilemmat och han letar runt lite på en annan hylla och ger mig ett lakan i rätt storlek och färg. Han säger dock inte ett ljud om att det inte är ett vanligt lakan, utan ett sånt med resår i hörnen. Jag upptäcker det rätt snabbt, blir surare men han är försvunnen.
Fina grejer med IKEA är att de har mini-cab service. För ett fast pris som utgår från zipkoden får man skjuts hem till dörren. För oss kostar det £35, vilket kan tyckas dyrt, men alternativet är att släpa prylarna på en i runda slängar halvtimmes lång resa komunalt. Således älskar jag deras taxi och betalar glatt.
Min chaufför var en predikant.
Sjukt kul, vi hade en rätt trevlig diskussion om att det är fanatikernas fel och han försökte få mig att förstå att Gud älskar mig och att jag borde älska honom.

Kvällen ägnade jag åt att försöka få ihop ett av mina IKEA fynd. Efter en stunds frustration kom vi fram till att det behövs en man för att få ihop HELMER och Ola bankade (bokstavligen) ihop den och kämpade sig igenom att få upp skruvarna från handagen och konstaterade att jag inte klarat mig igenom det heller.
Onda IKEA, diskriminerar svagt kvinnfolk. Fast HELMER är så fin och passar så perfekt där den står, så jag förlåter allt!


HELMER! Eftersom vi har noll hyllor och skåp i badrummet och Ola inte är pigg på att fästa krokar i taket för sånadär IKEAhänghyllor, så får badrumsprylsskåpet stå utanför och agera hallbord.


KNODD. Var ett jävla pill med skruvarna. Tur att jag är så tålmodig.


Inte med på bild: mitt nya rivjärn.


Vår säng ser ruskigt lyxig ut från den här vinkel (från sidan syns orginalsängen, vilken är ful och olyxig). Det är en helt annan känsla att sova på vinröda jättekuddar än vita i normalstorlek

Här sitter Ola och avslutar first draft på sin bok. Vår soffa är numera mer obekväm än ful efter att jag gömt den under ett överkast.

Växlande molnighet i London

"This ugly brown napkin is made from 100% recycled stock (pretty white napkins are bleached wich can result in enviromentally damaging toxic waste). If Pret staff get all serviette-ish and hand you huge bunches of napkins (wich you don't need or want) please give them the evil eye.
Waste not want not."

Så står det på Prets servetter. Förstå att jag blir helt lycklig av det! Det är så fint! Love love!

Idag köpte jag en dubbel hit mocha och en brownie hos dem (goda grejer, de kan sina saker, finns inte något som helt tuggmotstånd i browninen, bara chokladsmak) berättade att jag var kär i deras servetter och därför ville jobba hos dem.
Det har nån rekryteringstjossan vid Victoria Street Station som jag straxt ska kolla upp.
Idag var jag också på Fairy Goth Mother och pratade jobb. Berättade att jag hade en vän som hade en vän som jobbade där och som berättat att det fanns chans till deltid. Först hängde de inte alls med, men sen kom de på att Sam hade pratat om nån korsetterfaren tjej från Schweiss. Nästan rätt.

Har skaffat information om Tesco Club-card.
Det finns få grejer som ger så myclet vuxenpoäng som räkningar och medlemskort i matbutiker. Sen gick jag ock köpte böcker.
Dumt av mig, men jag hittade böcker av China Mieville och jag tyckte verkligen om "Perdito Street Station". Den har ett fruktansvärt slut. Bra, men intebra för någon av karaktärerna. Jag var ledsen i flera dagar efter att ha avslutat den. Lätt en av de mest ångestiga böckerna jag läst (inget snor "Bränt barn"s förstaplats). Hur som helst så hittade jag nummer två i samma serie och jag har förhoppningar om att det kanske blir bättre för karaktärerna. Det kan iochförsig vara så att det bara utspelar sig å samma plats men med andra personer. Den andra boken tog jag mycket för utsidan. Un Lun Dun, heter den, hade ett jättefint omslag och handlar om ett parallelt London som ligger i krig. Ola skrattade åt mig och sa nånting om att jag allldeles för lätt faller för marknadsföring.
Jag skyller på att jag har en konstnärsjäl.

Vilket påminner mig om samtalet jag hade med Katja i förrgår. Hon undrade om jag trivdes och jag svarade att jag inte komit till den punkten när jag börjar trivas, men att jag åandrasidan inte hatade det, så det fanns hopp. Hon skrattade och sa att det är så skönt med mig, frågar man om jag gillar ett ställe och jag inte riktigt vet så svarar jag att jag inte hatar det. Det finns liksom aldrig några ljumma känslor med mig. Jag tyckte att hon kunde ha en diskusion med pappa om det.

Pratade med mina föräldrar igår. Mamma berättade att hon hade bakat och det var elakt att berätta. Mammas bullar är godast i världen. Sen kommer Katjas och mamma berättade även att Katja meddelat att hon snart skulle komma hem till dem och baka.
Katja, kom hit istället!

Alla som ska komma hit planerar att komma i slutet av sommaren.
Det vore mer praktiskt om folk behagade sprida ut sig lite.



Idag har det växlat mellan fint väder och regnskurar vilket resulterar i en jobbig kombo av varm luft och fuktiga människor i begränsat utrymme i tunnelbanan.
Sjukt jobbigt.