Igår tittade jag på Uppdrag Granskning och förfärades som så många andra över "Den andra våldtäkten." Läste sen några artiklar på Aftonbladet.se idag. Det utan tvekan bästa stod i Karin Ahlborgs kolumn:
"Tipset till ”Uppdrag granskning” kom inte från någon som ömmade för Linnea utan från någon som så stenhårt trodde på Oskars oskuld att han eller hon till slut inte såg någon annan utväg än att kalla in det tunga artilleriet i form av ordentligt grävande journalistik."
Surt för den personen nu!
Men självklart så har mobben vänt kappan efter vinden och nu strömmar hatmailen och mordhoten in mot våldtäktsmannens familj. Vilket är tragiskt.
Ja, han våldtog inte bara en, utan två tjejer. Fruktansvärt och han ska ha sitt straff! MEN HERREGUD han var 15 år! I polisförhöret sa han 1. att han skämdes och mådde dåligt efteråt och 2. att det var skönt att erkänna. Det och det faktum att han inte var inblandad i kampanjen tycker jag säger en hel del om honom. Att hela samhället sen går ut och säger att han inte är skyldig och därmed hjälper honom att förtränga OCH visar att han kan komma undan med det, tror jag spelade stor roll i våldtäkt nummer två.
Att mamman startar en kampanj för sin sons skull... Varför är det så märkvärdigt? Inte fan går man runt och tror att ens egen son är en våldtäktsman och det är väl klart att man gör allt som står i ens makt för att hjälpa honom. Nu vet jag inte alls, men jag tror inte att det är hon som stod för ryktesspridningen, det klarade nog skoleleverna och grannarna bra på egen hand.
Vad jag undrar är vad polisen gjorde för våldtäktsmannens familj efter erkännandet kom. Gavs de direkt möjlighet att som familj prata med en psykolog eller skickades de ut för att möta dagen och motta allas sympati för de "falska" anklagelserna mot deras son?
Chock kan göra underliga saker med människor...
(Som tillexempel att säga "Det är lugnt. Stäng dörren så att ingen ser" efter att ha blivit våldtagen.)
Karin Ahlborg skriver också i sin artikel om stämningen i Bjästa. Den verkar vara ungefär som i resten av landet. Alla är arga över att det här fick hända och kräver rektorns och prästens avgång. Det är inte så mycket självransakan.
Men det är också mänskligt att skjuta över skulden på andra och säga att man har rätt att vara arg på dem för själv har man inte gjort något. Även om det var just det som var problemet den här gången. Ingen gjorde något, alla bara drog för gardinerna och berättade senaste nytt för varandra.
Själv är jag imponerad över rektorns svar till Uppdrag Granskning. Inte en enda gång försvarade hon sitt handlande. Hon la sig platt och erkände rakt av att det inte gjort tillräckligt. Vilket var rätt skönt att höra. Alldeles för ofta går ansvariga inte att nå för intervju eller så sitter de och försvarar sitt agerande.
Det är starkt att stå för sitt misslyckande. Kom ihåg det!
Personligen så är jag mer upprörd över fritidsledaren!
Och jag tycker synd om Oskar! Han visste att han gjort ett fruktansvärt fel, han skämdes men han tog ändå mod till sig och erkände! Detta trots att han kunde kommit undan utan problem!
På sätt och vis gjorde han precis samma sak som Linnea, gick emot samhället och sa att det var hans fel.
Jag kan inte greppa vilket fruktansvärt tryck det måste legat på honom! Jag har stått upp och sagt emot lärare och förhållandevis små grupper och helvete vad jag fått lida för det! Jag kan inte tänka mig vad det måste vara att både ha gjort något hemskt och sen stå inför 4000 (eller vad det nu var internetgrupen hade för antal medlemmar) och säga "Ni har fel. Jag är skyldig"
Det är väldigt mycket enklare, mer smärtfritt, att bara lägga sig ner, låtsas att det inte hänt och vara omtyckt.
