Hemlängtan

Här gillar man ordlekar. Tunnelbanan är full av dem och jag avskyr dem allihopa. Standardreklamen för oyster card (åkkort) är "Why stand in line when you can buy on-line?" Mitt största hat är för Curanail (mot svampinfektioner och stuff i naglarna som gör dem buckliga, spruckna och fula). På bilden är det en mur med taggtråd och en hand med gula, grova, spruckna och nedbitna naglar. Texten lyder "Don't be a criminail, use Curanail!" Eller något sådant. Jag retar mig något fruktansvärtpå det! Så jävla fyndig man kan vara! HA. HA. HA. Eller inte.

Jag läser "By the river Piedra I sat down and wept" och förälskar mig i Paulo Coelho (igen), i världen och orden. Att läsa Coelho är att bli påmind om alltings vikt. Efter bara ett 20tal sidor ägnade jag en hel dag åt att lyckligt begrunda hur viktigt allt vi gör är, varje rörelse, ord och tanke, hur vi med dem klöser oss ur en intighet och in i en existens och hur vi genom dem berättar om vår existens för andra. Att livet inte är en lång revy av dagar, timmar eller sekunder, att det aldrig handlar om det, utan om ögonblick. Jag tror att när man blir förälskad (för-älskad, för-mycket, jag tycker bättre om "falling in love", det är närmare sanningen) så kommer såna här insikter naturligt. Men jag tro att det är väldigt få människor som gör som jag, återvänder och tänker igenom och låter sig bli nyförälskad i vardagliga saker. Det finns mycket som är så uppenbart och i grund och botten så självklart att man glömmer. Jag lägger ner tid och kraft på att verkligen vekligen komma ihåg att det inte är någon som helst mening att kunna sånger om man aldrig sjunger eller att älska om man inte visar det. Folk kan tycka att ag är naiv eller att det är gulligt av mig att tänka och tycka så här. Men det är fel, de har fel, det är inte gulligt, det är storslaget. Min värld är bättre, av ett enda skäl, den är vackrare.

Jag är hemskt förälskad i Katja. Det är djupgående och flödande och igår kväll/natt och idag har jag ägnad timmar åt att tänka på hene. Hon har rött hår som tovar sig i nacken, lång snedlugg, gråa ögon, fräknar, skrattgropar, en ring i läppen och stora guldörhängen. Grön jacka, uppkavlade ärmar, en tatuering av ett ankare på vänster underarm, armband som ser ut som godis, en vit klänning, påsig väska, hörlurar och sneakers. Alltid sneakers. Oftast sjunger hon "Wonder wall" när hon bakar i vårt kök och hon har ett alldeles speciellt sätt som hon säger "Jag är så jävla full!" på. Det är som om hon berättar slutklämmen i ett skämt. Jag saknar att sitta hemma hos henne och lösa sodukon i deras DN medans Katja sitter vid sin laptop eller fixar mat eller latte åt oss. Jag saknar Hedvig också.
Förut var hon bara en difus lillasyster till Katja, nu är hon mer en extra lillayster till mig. Det är fint när man sitter hos dem och hon kommer alldels ruffsig i håret, i en stor t-shirt, smyger upp bakom mig och ger mig en kram innan hon börjar leta frukost.

För drygt två timmar sen pratade jag med Ola. Det går bra för honom där borta, han verkar ha skitkul och det känns så jävla bra att veta att han gör vad han vill och att folk verkligen uppskattar det han gör. Men Winnerbäck har en jävla insiktsfull rad i en av sina låtar: "När du är på andra sidan Jorden så får jag tid till ingenting." Så är det. Jag jobbar och jag trivs verkligen där och skriver gladeligen upp mig på alla övertidstimmar som finns. Det är en sak att vara ensam i trygga Stockholm, det är en helt annan sak att vara ensam när ens enda chans till umgänge är en kontaktannons. Jag har varken ork eller lust att engagera mig i att leta vänner.
Jobbet är det som är bra. Jag tycker inte om London. Jag bestämde mig för det idag, efter att ha ägnat större delen av min tankeverksamhet åt att gå igenom vad jag saknade. Allra mest saknar jag sommaren. Jag saknar att åka tunnelbana mellan Gamla Stan och Slussen och ser hur kvällsolen får Gamla Stans husväggar att glöda, jag vill dricka öl och äte AH's glas i Vitan, sitta vid Medis och se hur stan byter publik allteftersom kvällen går, jag vill gå längs Drottninggatan och Sveavägen, sitta på trappan vid plattan och se sommarklädda människor. Jag vill ha solnedgångar på Söder, titta på sommarkvällshimlen, ser hur Stockholms alla lampor tänds och se hur allting tar slut och Östersjöns becksvärta tar vid.
Det finns ingen sommar här.
Det känns mest som en klibbig sensommar, det är nästan alltid kvavt och var och varannan dag är det regn i luften. Idag var det mulet, tung luft och en vind som inte gjorde någon nytta. Sen september snarare än juli.
Folk känns inte somriga, men det är kanske jag som inbillar mig. London känns inte somrigt. Det är gatornas fel, de är för smala, husen ligger tätt inpå, det är nästan aldrig högre än 3-4våningar, nästan alltid fult gul-grå-bruna. London är stort på kartan, men här känns det litet. Det finns inget storslaget här, allt är smutsigt, slitet och fult. Tunnelbanan är klaustrofobisk, det är alltid ett grått smogdis vid perongen, luften är för jävlig och det gör ont att andas. Det är år sen jag jag verkligen behövde astmamedicin, nu saknar jag den nästan dagligen. Och hela tiden så påminns man om att man inte ska röra övergivna väskor utan rapportera dem och personer som beter sig mistänkt till personal eller polis.
Lägenheten är bra, jag tycker om den, mitt i allt detta så har jag något som är mitt. Min säkerhetszon. Nu är den inte fullt så bra som när Ola är här, nu är det bara ett ställe som inte är London, jag bor här, men det är inte Hem. Jag vt inte om det någonsin kommer bli Hem, Skåne blev aldrig det och där bodde jag ändå i sju år.