"Love is a verb, love is a doing word"

Nu har jag suttit uppe alldeles för länge och jag borde lagt mig för länge sen för jag är skittrött och behöver verkligen sova.
(Det finns en Rockystrip när Rocky har lite ångest över att han sover bort sitt liv och Klasse/Mange (?) svarar med något i stil med att "Och? Sova är ju bland det skönaste man kan göra.")
Istället för att sova har jag loggat in på Sockerdricka.nu och kollat lite på gamla grejer. Jag har inte skrivit något där på över ett år och de senaste grejerna var solberusade saker med Olaanknytning eftersom jag precis träffat honom då.
"Solberusad" är ett ord som jag kom på just nu och det är vansinnigt bra och jag ska komma ihåg det och använda det så snart som möjligt. Det som är så bra med det är att man kan slänga in det i ett sammanhang och folk kommer fatta vad det betyder utan vidare förklaring.
Det är också ett väldigt bra ord eftersom jag letat efter det så länge för att kunna beskriva känslan när man är nykär, eller när man tittar ut och upptäcker att den första snön fallit eller kanske vaknar av solljus och känner i hela kroppen att det är en bra dag. Ni vet, den där brusande känslan under huden, som om man vore en skakad champagneflaska fylld med glitter. Eller nått. Det är svårt att förklara, det är därför jag är så glad nu för att jag hittat ett ord.
Solberusad.

Vilket helt automatiskt för mig vidare till andledningen till varför jag började skriva (jag älskar när det flyter så här, när man har ett sjysst intro som bara glider vidare in i nästa ämne utan att man behöver anstränga sig eller stoppa och tänka) nämligen hur ordfattig jag alltid känner mig. Inte bara nu, när jag kämpar med ett annat språk än mitt eget, utan alltid. Det är så mycket jag vill ha sagt men inte kan säga som jag vill säga det. Det är så mycket i mitt huvud och i mig som bara blir halvtaskiga förklaringar så fort jag sätter ord på det. Som att översätta poesi rakt av medan man läser det. Av någon anledning blir jag sjukt lycklig av att upptäcka att det här var ett problem för mig också för för flera år sen. Jag vet inte riktigt varför, men det är så viktigt för mig nu och jag tror att det kan vara så att jag känner "fan, vad skönt, jag är äldre men jag har inte gett upp det mjuka och fina!" Något åt det hållet. Där är ett till ord som jag saknar. Det är inte "mjukt och fint" jag vill säga, det är mer "skört och skimrande" eller "större och bättre" men ändå inte exakt det heller.
Det är svårt att förklara och jag försöker alltid med nya vägar. Det är nog därför jag är så fantastisk på liknelser. Jag blir fruktansvärt nöjd med mig själv när jag kommer på en bra förklaring eller liknelse. Bäst är det när jag hittar gamla grejer som jag totalt glömt men som fortfarande gör mig nöjd. Likkom, wow, jag var bra då med!
(När jag är ensam och bara har mig själv att prata med blir jag lätt exalterad över min egen förträfflighet...)
Följande skrevs för snart fyra år sen och jag tycker om det inte för att det är fantastiskt uppbyggt eller har fina formuleringar utan för att det galant sätter fingret på ett problem som jag brottas med dagligen.

Jag har inga ord för dig
Jag har inga ord för dig

Saker...
Jag vet inte vad jag ska kalla dem längre
För jag vet
det här är ett bord
Det är bara bord
Men det är ett kinesiskt bord
Ett kinesiskt bord från en kontinent som jag aldrig har besökt
Det här är ett bord som någon har gjort med sina händer, som inte tillverkats på effektivt Ikea-vis utan som någon
har lagt tid och möda på
Det här är ett unikt bord
Och ändå
Och ändå
så är det bara bord
Men det är fel
Det räcker inte till
Det borde finnas ett bra ord, ett bättre ord

Som med dig
Du är inte du
Du är mer än så
Men jag har inga ord för dig