"Jag hade tänkt mig en fortsättning, ett slut är mig främmande"

Jag vet inte vad jag ska skriva.
Dag ringde i morse när jag höll på att göra mig i ordning och bad om Olas indiska nummer. Jag hörde att något fel, röster blir förvrängda när världen är fel, och sådana röster gör alla människor nervösa, så jag frågade inget och gav honom nummret. Ola ringde nån timme senare och med samma slags röst (jag behöver dig, varför är du inte här?) så berättade han att hans morfar har dött. Och vad ska man säga? Man vet aldrig det när man får veta att någon har dött. Men vi vet vad vi förväntas säga, vi vet vad svaret ska vara, något i stil med "Jag beklagar sorgen" eller "Åh, älskling, jag är så ledsen!" Men det är inte vad jag tänker, det är inte vad jag vill säga. Men igen, för det här har jag inga ord.
Döden är så overklig. Alla kring oss dör och vi vet att det är oundvikligt, men döden är som en förälskelse, den är oss främmande, den är alltid ny och det finns inga regler.

Jag vet inte ens vad han hette. Han dog utan annat namn än "Olas morfar" för mig och det gör mig lite skärrad. Inte för att jag känner att jag borde ha vetat hans namn, jag har bara träffat honom vid två tillfällen och han har alltid blivit refererad till som morfar/pappa. Det gör mig skärrad för att det får mig att tänka på att det här är en människa som jag träffat och gillade och som så snabbt passerat genom mitt liv och om bara ett par år så kommer det enda jag kommer ihåg vara att jag gillade honom och en vag minnesbild. Och jag kommer inte ens ha ett namn åt den minnesbilden.
Jag hittar ibland anteckningar om saker som jag tror att jag kommer ihåg, men som när jag läser, inser skedde annorlunda och upplevdes annorlunda. Jag har haft vänner och lekkamrater som jag inte minns namnet på, om jag idag fick veta att de dött, hur stor skillnad hade det betytt för mig om jag kommit ihåg vad de hette, vilkar lekar vi lekte och så vidare jämfört med "hon/han är död, ni lekte med varandra när ni var små"? Det gör mig skärrad, mitt liv passerar och jag har ingen möjlighet att komma ihåg det. Folk dör och jag glömmer dem, hur de verkligen var. Jag vet inte hur jag ska hantera den biten.
De minnen jag har idag, jag vet inte ens hur väl de överensstämer med verkligheten, men vad jag minns är rund man med käpp och skepparmössa(?), kostym med vikt näsduk i bröstfickan och jag blev förtjust i honom för att han så perfekt stämde överens med ordet morfar och som det kändes helt rätt och naturligt att niga för. Han såg ut som en sån farbror i vars sällskap jag hade velat vara sju år och gå ut och mata duvorna. Inte för att jag inte hade uppskattat att mata duvorna i min nuvarande ålder, men det är häftigare att göra det när man är sju (ännu en sorg, vart försvinner den tillfredställelsen och glädjen över att mata fåglar?)
Jag har aldrig haft en morfar. Jag har matat duvor med farfar, farmor och mormor, men aldrig med en morfar. Jag har inget ansikte att associera med ordet utan har mest haft en vag bild i huvudet om hur en morfar ser ut. Jag tror det är därför jag blev så förtjust i hans uppenbarelse, han stämde väldigt bra överens med morfarsbilden.
Nu är han död, jag vet inte vad han hette och jag vet inte vad säga.

Jag vet inte vad jag ska säga till Ola som är på andra sidan världen och som jag inte borde säga nånting till utan mer hålla om, jag vet inte vad jag ska säga till Görel och Dag som jag verkligen borde ringa imorgon eftersom det är sånt man gör när sånt här händer. Inte för att jag inte vill ringa dem, men jag vill ringa och säga nånting annat än "Jag beklagar sorgen" men jag vet inte vad det skulle vara och därför vill jag inte ringa dem för det enda jag kommer säga är saker ur anhörig-bortgångenmanuset. Jag vet inte om det är okej att publicera det här eller om jag gör någon upprörd (i så fall ber jag uppriktigt om ursäkt, det var inte min mening) och om jag gör det så kan jag inte ens skylla på att det är mitt sätt att bearbeta sorgen, en ursäkt som nästan alltid är godtagen, för jag har liksom ingen sorg att bearbeta. Jag gillade honom, jag är ledsen över att jag inte får träffa honom mer, men jag kände honom inte. Men det här är absolut mitt sätt att bearbeta mina känslor och all osäkerhet inför den här situationen.


Familjen Gustafsson. Jag vet att ni är flitiga läsare av min blogg och att ni troligen kommer ha läst det här när jag ringer. Det kommer göra samtalet både svårare och lättare. Lättare för att jag vet att ni vet vad jag känner inför det här utan att jag ska behöva snubbla mig igenom massa förklaringar och svårare för jag ändå kommer häva ur mig något awkward (jag kommer inte på något bra svenskt ord här) "beklagar sorgen" vilket kommer kännas ännu mer ihåligt än vanligtvis för allt redan är sagt och förklarat men att jag ändå inte vet vad jag ska säga. Det är jag ledsen för, för att jag inte kan säga något tillräckligt.