Större.

Häromdagen regnade det och jag började tidigt vilket innebär att jag ger mig av härifrån vid senast sju. Det var ett sådant där typiskt höstduggande som är mera fuktigt än blött, alla gick med paraplyer och med huvudena neråtböjda, himlen hade en helt slät grå yta och det enda jag tänkte på var hur mycket jag tycker om ordet svepningar.
Svepningar är som en mjuk rörelse, rundande kullar, böljande gräs i ett öppet lanskap där vinden kan vara vind. Det är mjukt och slutande, ett tryggt och vänligt ord.
Jag gick och tänkte på det en stund, sen tänkte jag på hur mycket bättre världen skulle vara om lite fler tänkte som jag och inte bara tänkte på hur jävligt vädret var. Då kom jag på att jag faktiskt inte vet hur många omkring mig det var som faktiskt tänkte på vädret. Jag menar, jag gick också med ansikten nerborrat i min halsduk, var trött och frös. Det gjorde mig vansinnigt lycklig, genast började jag tänka på att alla människor gick omkring i sina egna bubblor (sfärer kanske är bättre ord, och personligen föreställer jag mig dem rosa) som går in i varandra utan att påverka det allra minsta, som olika världar och dimensioner på riktigt.
Och det är fint. Rikigt fint.